I mitt Twitterflöde rinner tankar och åsikter från människor som i de flesta fall har påverkansmöjlighet på den offentliga debatten och hur den utformas. Kanske är de politiskt aktiva, kanske arbetar de inom media, kanske är de offentliga figurer genom artisteri eller annat. Gemensamt för snart sagt alla är att de är en vital del av, tja, låt oss kalla det ”kommentariatet”. Benämningen spelar ingen roll, ni förstår vad jag menar. Personer med inflytande på debatten, kort sagt.
Kommentariatet är ofta ett vansinnigt avtrubbat släkte. Det är kanske en arbetsskada, men oavsett vad så skrämmer det mig. Och inga andra händelser genererar så världsfrånvända och märkliga reaktioner och kommentarer som terrorbrott. Folk blir som besatta av att avfärda allt eventuellt allvar. Det uppstår en tävlan i att vara blasé och jag begriper inte varför.
Nu menar jag förstås inte att vi måste skrämma upp varandra och sitta och vara rädda. Men vad är det som gör att alla de människor som på allvar sysslar med att sätta agendan är så påtagligt ointresserade av vad som har hänt?
Under söndagen ägnade sig kommentariatet åt följande ämnen:
- Vara arga över att SD-ledaren Jimmie Åkessons medarbetare Alexandra Brunell twittrade något korkat.
- Vara arga över att Carl Bildt twittrat om terror innan polisen sagt att det var terror.
- Vara arga över att Håkan Juholt uttalat sig ofördelaktigt om Twitter. (När han var arg på Carl Bildt)
Var detta allt? Nej, självklart inte, nu är jag orättvis. Kommentariatet ägnar sig förstås åt mer än bara smågnabb som ovan. Man gick även på djupet och utövade så kallat ”kritiskt tänkande” vid ett flertal tillfällen. Ni vet, det här jättejättekritiska tänkandet som går ut på att man ställer de ”svåra frågorna” och ”vänder på perspektiven”.
Jag kan exempelvis inte räkna hur många gånger jag i går läste den nyktra sakupplysningen att det faktiskt är mycket större risk att dö i trafiken än av terrordåd.
Jaha. Det är sannolikt mycket större risk att dö i trafiken än att våldtas eller attackeras av lasermän också, men av någon anledning är det bara i förhållande till terrordåd vi slänger fram de här jämförelserna. Trots denna nyktra statistik förmådde vi uppenbarligen tycka att det var ett jäkla sätt att en laserman härjade i Malmö när det begav sig. Och när människor var rädda för våldtäktsmannen i Örebro såg jag heller aldrig någon tipsa rädda Örebrokvinnor om att de faktiskt hade mycket större skäl att rädas rattfyllerister. I stället beskrev vi skeendet som det elände det var.
Men när det kommer till terrorbrottslighet finns det en märklig reflexreaktion som går ut på att man måste vara så blasé som möjligt och hitta krångliga sätt att avfärda hela denna brottslighets existens. Varför?
Frånsett avfärdandet pågick också annat sånt där ”kritiskt tänkande”. På Twitter ställdes även ”de svåra frågorna om oss själva”, som det brukar heta. (Om någon annan kan man ju inte prata heller!) Ett exempel är en återkommande skarpsinnighet under gårdagen, som gick ut på att jämföra attentatet i Stockholm med lasermannen i Malmö.
Så himla typiskt oss, slog kommentariatet fast, att vi betraktar en vit mans dåd i Malmö som bara en galnings dåd, medan vi kallar en mörkhyad mans självmordsdåd i Stockholm för terrorism. Är egentligen inte alla dumma dåd ett resultat av ensamma galningars gärningar?
Tja. Visst. Man kan förstås tycka att alla mord kräver någon sorts galenskap. Men vad tillför den vinkeln? Mer intressant, tycker jag, är vad som skiljer olika brott åt. Det är matnyttigare för oss att undersöka. Och det finns konkreta och ganska uppenbara skillnader mellan de ovan nämnda exemplen – exempelvis bombmannens presskommunikéer med uppmaningar om att fler ska göra som han.
Men i stället för ett intresse för det här brottets särskildheter – vilket sannolikt är vad som ger oss mer kunskap om den enskilda händelsen – såg jag under gårdagen mestadels ansträngningar åt det andra hållet, dvs otaliga resonemang vars syfte snarare var att ifrågasätta hela begreppet terrorism . Vad är terrorism egentligen, frågade man sig troskyldigt och upprepade gärna iakttagelsen om att det där med terror nog egentligen bara var ett annat ord för saker som den vita medelklassen är rädd för. Det är därför vi bryr oss mer om självmordsbombningar än andra dåd. (Gör vi? Jag minns ett rätt starkt engagemang i såväl Malmö som Örebro.)
Jodå. Där drog de allt ner byxorna på oss!! Här sitter vi och pratar om bombdåd utan att förstå att hela diskursen egentligen är ett uttryck för outtalade och osmickrande strukturer hos oss! Pinsamt!
Vilken tur att någon med kritisk blick påpekade detta. Annars hade vi ju kunnat sitta och bara vara helt banalt intresserade av att någon ville spränga oss i bitar. Det hade ju verkligen varit skämmigt självupptaget…
