Den nya bibliotekslagen motverkar censurivrarna

Tonvikten låg på att få fler att läsa när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) på SvD Brännpunkt (23/4) presenterade den nya bibliotekslagen som träder i kraft 1 januari 2014. Och det är bra. Men låt oss fokusera på en nyckelparagraf som tydligt tar ställning i frågan om selektion och censur. Vilket bland annat Tintin i Kongo-debatten handlade om:

”Att biblioteken, enligt regeringens förslag, ska bidra till fri åsiktsbildning understryker betydelsen av att de intar en neutral hållning i förhållande till den information som tillhandahålls och även i övrig verksamhet understödjer ett fritt meningsutbyte. Bestämmelsen innebär att biblioteksverksamheten ska präglas av öppenhet för olika perspektiv och stå fri från censur eller andra hindrande åtgärder. Yttrandefriheten är den grund som den fria åsiktsbildningen vilar på.”

Friheten att själv välja sin berättelse var också vad Madeleine Sjöstedt (Fp), kulturborgarråd i Stockholms stad, underströk i den debattartikel hon skrev i Expressen i förra veckan (28/4). Hon menar att den nya bibliotekslagen ska tillämpas som en Lex Tintin:

”För oss liberaler finns biblioteken till för att tjäna allmänheten genom fri tillgång till information. Biblioteken ska inte vara ett politiskt instrument för att få människor att tänka på ett visst sätt utan vara ett verktyg och en resurs för att få människor att tänka själva.”

Sjöstedt skriver att principen ska vara att välja saker för deras kvalitet, som verk och av historiska skäl, trots bokens brister. Inte välja bort en bok på grund av dess brister, trots dess kvaliteter. Helt rätt. Den förra princip är selektion, och den senare är i realiteten detsamma som censur. Även provocerande böcker behövs för att vi ska känna till vår historia, för att vi över huvud taget ska förstå historien. Även om är välvillig med sitt censurtänkande, i syfte att skydda utsatta grupper, försvinner viktig information. Det är bättre att föra en öppen diskussion i det offentliga, än att förbjuda.

I USA hamnade 1982 rättsfallet Pico vs Island Trees i högsta domstolen efter att några studenter stämt ett bibliotek som hade rensat bort vad det ansåg som rasistisk litteratur. Domen blev att det bara var okej att ta bort litteratur som var ”opassande i utbildningssyfte”. Eftersom denna formulering kan tolkas väldigt brett har konsekvensen blivit att censuren vann mot friheten. Jag intervjuade författaren och juristen Marjorie Heins för ett tag sedan inför en artikel i Magasinet Neo, om censur och tolerans. Hon har skrivit boken Not in Front of the Children: ’Indecency,’ Censorship, and the Innocence of Youth. Hon har länge studerat hur och varför böcker försvinner från bibliotekshyllorna. Och varför det är fel.

– Vi behöver ha dessa böcker och kultur tillgänglig för att känna till vår historia. En av censurens konsekvenser, även om intentionen kan vara välmenande, är att man även censurerar viktig information. Samma sak gäller hetslagar som kan leda till att minoritetsgrupper får svårt att studera sin historia, eller inte kan uttala sig om majoritetsgruppen. Det är bättre att få ut allt i offentligheten och konfrontera det.

Den nya bibliotekslagen är därför hoppingivande på den här punkten. Censurivrarna i Sverige är högljudda för tillfället, och det gäller inte bara bibliotek. Tecknaren Stina Wirsén har bestämt sig för att sluta rita karaktären Lilla hjärtat efter en mängd anklagelser om rasism. I utställningen Jerusalem på Världskulturmuseet i Göteborg för två år sedan visade konstnären Elisabeth Ohlson Wallin bilder där temat var homosexualitet inom kristendom, judendom och islam. Bilderna innehöll homosexuella kärleksakter i religiösa miljöer eller med citat ur de heliga skrifterna. Det fick museets ledning att bakom lyckta dörrar försöka förmå Ohlson Wallin att själv censurera utställningen och i stället göra om den till en powerpoint-presentation. Man var rädda för att stöta sig med extrema krafter inom islam. ”Man var rädd för muslimer helt enkelt,” som Ohlson Wallin uttryckte saken efteråt. Listan kan göras lång på liknande händelser. För ett år sedan ställde Stockholms kulturhus in dansföreställningen Celebration of womanhood av gruppen Freshest för att den innehöll en sång med Korancitat. När Nobelmuseet 2009 skulle visa filmen Submission av Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali, om kvinnors situation inom islam, kontaktade de en imam och klippte sedan bort de delar av filmen som han fann misshagliga.

Där står debatten i dag och väger mellan de som är för principen om selektion, och de som har ett censurtänkande. Men den nya bibliotekslagen är ett steg i rätt riktning.