Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

I SvD den 26/1 efterlyste Claes Arvidsson på ledarplats en utvärdering av Forum för levande historia och då inte minst mot bakgrund av oförmågan att informera om kommunismens brott mot mänskligheten.

I en replik berättar Antina-Maria Hessel om vad Forum borde bli bättre på att informera om:

För tre år sedan kallades jag till en anställningsintervju till Forum för levande historia. Jag såg det som en chans att ta itu med mitt tyska trauma – skuldkänslan för det som generationen före mig ställt till med. Jag fick inte jobbet, kanske fanns det någon som var mer kvalificerad, kanske var det en ideologisk stötesten att anställa en tysk medborgare på den myndighet som hade som uppgift att informera eftervärlden om Förintelsens grymheter.

Under min uppväxt i DDR besökte vi visserligen samtliga koncentrationsläger som fanns på östtysk mark: Buchenwald, Oranienburg och kvinnolägret Ravensbrück. Det vi fick lära oss var att det var läger där kommunister, till exempel partiets ledare Ernst Thälmann, mördades.

1978 fick jag flytta till Sverige. Det var först då, när jag läste kulturvetenskap vid Högskolan i Karlstad, som jag förstod vidden Förintelsen. När Forum för levande historia inrättades tyckte jag det var ett bra initiativ.

Men även systemet som rådde efter andra världskriget i östra Tyskland var grymt. Det fick vi uppleva tidigt och det har efterlämnat många smärtsamma minnen.

Filmprojektorn smattrade högljutt i det mörklagda rummet. På filmduken syntes svartvita bilder från någon hunduppfödning med en lekande kull collievalpar. LASSIE, ropade ett av barnen förtjust.

Jag kände igen min brors något kraxande röst. Han hade knutar på stämbandet på grund av den smutsiga luften. Skolskjutsen hem till vår by var försenad och vi fick titta på film i väntan på bussen. Jag var sju år och gick i andra klass. Mina tvillingbröder hade precis fyllt sex och börjat i ettan.

När vi kommer hem berättar jag genast för mamma. Jag minns skräcken i hennes ansikte och sedan hennes hårda handflator i min brors ansikte. Oförståelsen i hans ögon som fylldes med tårar. Avtrycken från hennes händer färgade hans kinder röda.

Bara någon vecka tidigare hade jag själv hamnat i centrum för mina föräldrars handfasta uppmärksamhet. Vi skulle förbereda en visa om solen och sjunga upp den i musiklektionen. Jag hade valt en som jag tyckte mycket om. Mamma och jag brukade sjunga den hemma. Musikläraren sa att det var en fin sång och undrade var jag hade lärt mig den. ”Hos onkel Tobias i Rias”, svarade jag sanningsenligt. Rias var en radiostation placerad i Västberlin.

Kort dessförinnan – sommaren 1961 – då jag var sju år gammal, hade Berlinmuren precis byggts. Vi var 17 miljoner människor i östra Tyskland som över en natt skildes från släkt och vänner på andra sidan den nya gränsen. I det rådande totalitära systemet var det olagligt att ta in information från dem som tidigare var våra vänner. Att lyssna på radioprogram från Väst var ett brott.

Det hade till och med vi barn fått lära oss. Däremot var vi för små för att begripa konsekvenserna av dessa brott. Utbildningen var emellanåt smärtsam, en smärta som skapades av ett ont system med rädsla som exekutor.

När jag sjöng min visa om solen hade jag glömt bort det mina föräldrar försökt att lära mig. Läraren ringde hem och sa att hon den här gången bestämt sig att ha överseende med det faktum att det tydligen lyssnades på fientliga radiostationer i familjen, men att hon ville framföra en allvarlig varning. Jag förmanades med eftertryck att aldrig mer sjunga solvisan.

Det fanns tre tv-stationer i Västtyskland som gick att få in i större delen av DDR. Kanal 10 sändes från Hamburg. Den kunde vi inte ta emot i vår by. Ibland fungerade det med kanal 4, vars mast stod i Bayern i närheten av östtyska gränsen. Kanal 7 fanns i Västberlin. Den fungerade bäst, men den sovjetiska ”ockupationsmakten” och östtyska statssäkerhetstjänsten Stasi gjorde allt för att störa mottagningen. Bilden förvrängdes och ljudet gick ibland bara att ana sig till.

Radio och tv från väst var de vuxnas livlina till friheten. Antennen, en fantastisk, hemmagjord konstruktion, var gömd på vinden under taket. Vi barn hade fått se den, men det var strängt förbjudet att tala om detta med någon – varken med skolkamrater, grannar eller ens släktingar. Pappa och mamma kunde hamna i fängelse och då skulle vi barn bli placerade på barnhem.

Och nu hade det alltså hänt igen. Ännu ett av oss barn hade brutit tystnadslöftet och förrått familjen. Den farliga hemligheten spreds till allt vidare kretsar. Amerikanska tv-serien LASSIE stod definitivt inte på DDR-televisionens programtablå. Det förstod jag. Var det ondska att jag tjallade på min lillebror? Var det brist på kärlek att han straffades av vår mamma?

Varken jag eller min mor handlade av ondsinthet eller elakhet. Familjen i sig var god, men den levde i ett ont system. Det hade ett pris att leva i bubblan, att hålla kontakten med ett annat, bättre system. För oss barn och säkert även för våra föräldrar var det en smärtsam och ibland schizofren upplevelse, men det var, om inte nödvändigt så den enklaste och mest lättbegripliga vägen för den goda familjens överlevnad.

Det känns bra att vi alla som lärt känna kommunismens förtryck i de förre detta öststaterna fått en stark röst. Nobelpristagaren Herta Müller har förmågan att, som ställföreträdande för oss andra som delar hennes upplevelser, kommunicera känslor, intryck, rädslor och förnedring – allt det som de flesta människor i Sverige i dag och medan det pågick saknar och saknade referenser för.

2006 fick Forum för levande historia ett uttalat uppdrag att upplysa om kommunismens brott mot mänskligheten. Det uppdraget har man dessvärre misslyckats med, tycker vi som upplevt den tiden.

Antina-Maria Hessel

Presschef för Skattebetalarnas förening

Arkiv