Finns det offentliga samtalet?

I Dagens Media läser jag en synnerligen intressant debattartikel signerad Maria Grafström, docent, Pernilla Petrelius Karlberg, ekon.dr. samt Karolina Windell, ekon.dr. De är aktuella med en bok betitlad Föredöme eller fördömd? Medierna som moralisk domstol (SNS Förlag), som handlar om det bekymmersamma i att medier ofta intar rollen både som åklagare och domare. Att det ofta blir så är förvisso ingen nyhet, men ju större följsamheten och ängsligheten är från de som brukar hamna på de anklagades bänk – företagsledare, politiker, myndigheter etc – desto färre blir nyanserna.

”Frågor som rör moral och ansvar har sällan självklara svar, men när medierna ges tolkningsföreträde tenderar det att framstå så. Moraliskt laddade frågor framställs ofta som endimensionella – rapporteringen blir svartvit och de gråa nyanserna får inte plats. Idag har medielogikens förenklade världsbild i hög grad accepterats och istället för att visa på andra bilder tenderar organisationer och företag att lämna walk over.

I mötet mellan moraliskt värdeladdade ämnen och medielogikens krav på dramaturgi förändras därför förutsättningarna för dagens ledarskap. Vår forskning visar att inte bara allmänhetens uppfattningar påverkas av mediebilden. Även de som får spela huvudroller i ett mediedrama tenderar att ändra uppfattning om det egna beteendet. Det handlar ofta om en känsla av att inte få möjlighet att förklara sig och att man därför måste anpassa sig till den mediala versionen med argumentet att det inte går att vinna mot medierna.”

Detta är ett stort problem. Om man ger upp redan på förhand, trots att det kanske finns goda skäl och förklaringar som mildrar eller motiverar något som i förstone ser klandervärt eller förbryllande ut, så innebär det att man helt enkelt inte har någon tilltro till möjligheten att föra ett offentligt samtal om komplexa frågor. Kan man ens säga att vi har ett offentligt samtal om det har gått så här långt?

Det borde vara mediernas uppgift att försöka förmedla flera sidor och nyanser av komplexa frågor. Men allt oftare agerar vi på ett sätt som snarast handlar om att kora den segrande nyansen. Resultatet blir rätt enfärgat.