Annons

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Ann–Charlotte Marteus på Expressens ledarredaktion har skrivit en märklig replik på Stina Lundberg Dabrowskis klargörande artikel om tolerans i samma tidnings kulturdel. Dabrowski lutar sitt försvar av yttrandefriheten mot John Stuart Mill. Så här skriver hon:

John Stuart Mills bok ’Om friheten’ (1859) genomsyrades av en tro på människors förmåga att hantera friheten och hävdade grundtesen att vuxna individer bör vara fria att göra vad de vill så länge de inte skadar andra. Därför skulle alla ha rätt att yttra sig, hur tokiga eller felaktiga åsikter de än hade. För sanningen skulle segra, förr eller senare, om människor fritt fick uttrycka vad de tänkte. Hur mår yttrandefriheten i dag, drygt 150 år senare?

En minst sagt relevant fråga. Och svaret är att yttrandefriheten mår sådär. Stina Lundberg Dabrowski illustrerar hur illa det står det till genom att exemplifiera med reaktionerna på Jasenko Selimovics text som var ett svar på, och en komplettering av, Jonas Hassen Khemiris text om rasism i Sverige. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg går så långt som att hävda att DN aldrig ens borde ha publicerat Selimovic, då hon menar att han förnekar rasism. Att som Selimovic ifrågasätta tanken att rasismen finns överallt, hos precis alla, blir alltså detsamma som att förneka att rasism ens finns. Jo, tjena. Jag håller snarare med Dabrowski i hennes slutsats som bygger på Mill:

John Stuart Mill ansåg att vi måste undvika självbekräftelsens sömniga värld och ersätta vår belåtenhet med utmanande argument. Framsteg uppnås genom en respektfull strid mellan idéer snarare än genom att låta en sida ha exklusiv tillgång till talarstolen.

Men det gör inte Marteus. I stället hakar hon på den amerikanska trenden att tolka allt i termer av hudfärg. John Stuart Mills tankar duger inte för ”han var en vit privilegierad man som levde i en tid då vita privilegierade män skötte det offentliga samtalet. En relativt enkel tid.”. Och vidare att ”de som förde det offentliga samtalet var en massa vita män som var överens om väldigt, väldigt, väldigt mycket. Och eftersom de var överens om så mycket, var de förstås också väldigt överens om vilka ämnen och kommentarer som var tabubelagda.”

Marteus menar att vi känner av ”fantomsmärtorna efter en tid då allt var enklare”. Jag vet inte vad Marteus baserar åsikten att 1800-talet, då Mill levde, var en fridfull tid då meningsskiljaktigheter inte ägde rum och en maktfullkomlig anda av gentlemannamässig konsensus rådde. Men så var det givetvis inte. På den tiden behövde tänkare fly mellan europeiska länder för att komma undan ilskna makthavare som antingen fängslade uppstudsiga medborgare eller helt enkelt hängde dem. De europeiska samhällena var fruktansvärt ojämlika och allmän rösträtt var det fortfarande långt kvar till, liksom demokrati. Vita män hade ihjäl andra vita män som hädade – mot monarkin, kyrkan eller makten generellt. Det var denna ordning John Stuart Mill vigde sitt liv åt att förändra. Han var även en av de tidigaste förespråkarna för kvinnors rättigheter, inspirerad av Mary Wollstonecraft. I The subjection of women från 1869 skriver Mill:

Under whatever conditions, and within whatever limits, men are admitted to the suffrage, there is not a shadow of justification for not admitting women under the same.

Dessa tankar, och de i exempelvis The Negro Question från 1850 där han kritiserade slaveriet, provocerade många. Mills åsikter var inte allmängods. Riskerna med att yttra dem högt var reella.

Själva tanken om tolerans uppstod i religionskrigens Europa där människor dödades för att de trodde på fel Gud, eller på samma Gud men på fel sätt. Tolerans är inte en värdering som uppstått i en kontext där människor ”var överens om väldigt, väldigt, väldigt mycket”. Det är ett historielöst påstående. Men tyvärr också vanligt.

Det är dessutom besläktat med den absurda tanken att ”döda vita män” inte kan lära oss något om vår egen samtid. Detta eftersom de inte hade koll på exempelvis HBTQ-frågor eller feminism. Det blir en samtidsfetischism med synen på vår samtid som historiens absoluta slutpunkt, och allt innan oss betraktas med en närsynt världssyn. Det som litteraturvetaren Krzysztof Bak skrev om svenska studenter i DN (11/3) gäller i hög grad även Marteus historielösa text: ”Det är mycket vanligt att studenter driver den sortens anakronistiska svar i riktning mot moraliska omdömen. De klassiska författarna läxas upp för att de berömmer krig, för att de inte tillräckligt stöder arbetarklassen, för att de tjänar patriarkatet, för att de förtrycker minoriteter etcetera.” Just John Stuart Mills tankar om tolerans är ett tydligt bevis för att äldre tankar kan översättas till vår tid. Sin status som död, vit man till trots.

Många upplever i dag sin yttrandefrihet som villkorad. Det klena försvaret för Lars Vilks rätt att yttra sig ger också visst fog för uppfattningen att det är lågt i tak i den svenska offentligheten. Men exemplen är många fler. Kraven på att censurera konst, böcker, artiklar och filmer har blivit mer högljudda på senare tid, vilket jag skrev om i Magasinet Neo tidigare i år. I flera europeiska länder har yttrandefriheten faktiskt villkorats, med lagstiftningar mot hädelse och olika typer av hets. Det kan vara värt att komma ihåg att när någon säger ”du får inte säga så”, betyder det ofta att ”du underminerar min makt”.

Med tanke på samtidstendenserna är Stina Lundberg Dabrowskis artikel mycket angelägen. Marteus text är både historielös och blandar bort korten. Det har aldrig funnits en tid då tolerans var lätt. Det har aldrig funnits en tid då tolerans inte bör vara en fundamental princip.

 

Arkiv