Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Judar som flyttar från Malmö för att de känner sig otrygga bara för att de är judar, har rönt internationell uppmärksamhet. Detsamma har gällt Ilmar Reepalus uttalanden om att Malmös judar själva bär ett visst ansvar för antisemitismen. Enligt kommunalrådets analys – i en anda av kollektivt skuldbeläggande – var det Israel eller närmare bestämt den israeliska regeringens agerande i Gaza som förklarade saken.

Skandalen fick till och med president Obamas särskilda sändebud i arbetet mot antisemitism att ta vägarna förbi Malmö och Reepalu i örat. Omskrivet förstås.

Och i natt genomfördes ett sprängattentat mot Judiska församlingen på Kamrergatan. Två personer är gripna men ännu är motiv och omständigheter inte kända.

Mot den här bakgrunden är det en god gissning att den syn på Israel som kommer fram i opinionspejlingen Transatlantic Trends kommer att väcka eko. Sverige sticker ut.

Bland de tolv EU-länder som ingår i undersökningen intar Sverige den mest negativa hållningen till Israel. Av de tillfrågade har 68 procent en (något eller mycket) negativ inställning till Israel medan 19 procent säger sig vara (något eller mycket) positiva.

24 procent är starkt negativa mot bara 2 procent starkt positiva.

Det kan jämföras med 51 respektive 34 procent för EU12. I EU är det också färre som är starkt negativa (15 procent) och fler som är starkt positiva (5 procent).

Sverige skiljer alltså ut sig. Varför? Svaret bottnar i att Israel ses genom en enda prisma, konfliktperspektivet. Och utifrån ett klart ställningstagande mot Israel. Jag tycker också att israeliska regeringar över åren har förtjänat kritik – och det gäller inte minst den nuvarande ministären Netanyahu som inte precis har rosat marknaden när det gäller att komma vidare med den israelisk-palestinska fredsprocessen. Det är inte någon lustiger dans som pågår, men också på det här golvet krävs det två för finstämd tango.

Bilden av Israel som skurkstat befästs när raketregnet från Gaza underrapporteras medan skepp med aktivister till den destinationsorten får väldigt mycket inkännande uppmärksamhet. På motsvarande sätt skulle man kunna ge Israel lite välvilja för att man i det som är ett krig (med vapenvilor) mot terrorister utan konventionsbundna regler faktiskt försöker upprätthålla en etisk och legal standard. I Israel är det en jurist som har sista ordet i fråga om extra-legala avrättningar på distans (och inte premiärministern) medan det i USA är  president Obama som fattar beslut vem som ska få påhälsning av en drönare.

Den arabiska våren har väckt stora förhoppningar om demokratiska framsteg. Till saken hör dock att Israel fortfarande är en ö av frihet i regionen. På en skala 1 – 7 i den årliga globala granskning som görs av Freedom House får Israel högsta betyg i fråga om politiska och näst högst vad gäller medborgerliga rättigheter. Det betyder inte att allt är idyll, men det erkännandet borde också höra till en bild som inte är endimensionell.

Det är sällan som man ser skymten av den varierade och stundtals hetsiga israeliska inrikesdebatt som pågår om det mesta: hur framgångsrikt man reformerade ekonomin 1990-talet och hur man som svar på förra årets protester har tagit nya tag, eller för den delen det dynamiska high-tech-innovationslandet. Det är också Israel.

Som alltså 68 procent av svenskarna inte gillar.

Arkiv

Fler bloggar