Populism med mindre klasser? Nåja.

En läsare ringer och berättar om ett kvartsamtal hon haft med sonens lärare för något år sedan. Scenen – en enligt uppgift trevlig kommunal skola med gott rykte. I rollerna: en mor till en andragluttare och gossens lärarinna.

Större delen av samtalet är avklarat, styrkor och goda förmågor är vederbörligen berömda och uppmuntrade. Återstår bara den där lilla knorren av kritik, som för att ge lite balans åt samtalet. Lärarinnan förklarar milt att: ”Han är kanske inte så bra på helklass”.

”Jaha, ojdå”, svarar modern. ”Vad gör han då?”

Hon väntar sig ett svar som innehåller exempel på störande beteende av något slag. Men nej, det var inte riktigt busighet som var problemet.

”Ja, han halvligger över bänken och håller för öronen”, svarar läraren.

Modern tar in innebörden av det som nyss sagts och biter sig sedan omsorgsfullt i tungan för att inte svara det hon tänker, nämligen: ”Det låter kanske som att det är du som inte är så bra på helklass?”

Efter samtalet diskuterar mamman helklassfrågan med sonen. Det visar sig att han finner klassrummets ljudnivå outhärdlig när alla trettio (ja, 30) klasskamrater är närvarande samtidigt. Det visar sig också att det inte finns en full klassuppsättning med hörselskydd och att de ofta hinner ta slut innan han nappat åt sig ett. Ett eget par inhandlas, vilket löser hålla för öronen-problematiken.

Idag har jag skrivit på ledarsidan att det förmodligen är en bra idé att ta ner skolklasserna en del. Det är många på den borgerliga flanken som inte håller med mig. Många skäller på regeringen för att den är populistisk och böjer sig för krav på mindre klasser.

Jag har resonerat som så att även om forskning förvisso visar att antalet lärare per elev inte påverkar inlärning så finns det andra närliggande faktorer som gör det. Exempelvis ordning och studiero. Den faktorn lyfts även av många av mina med-borgare. Men sen kommer det liksom inget mer. Minska inte klasserna, kom tillrätta med oordningen istället, verkar uppmaningen vara. Bland annat. I en kritisk ledare i Smålandsposten lyfts till exempel ett antal faktorer fram som viktigare än klasstorlek. Det är en bra uppräkning som sammanfattar flera av de borgerliga invändningar jag sett sista veckan:

”När utländska experter ger svenska politiker råd är det i stället andra saker de pekar på. Ordningsproblem, mobiltelefoner och sena ankomster, yngre lärare som inte vet hur de ska agera i klassrummet, pedagogik som inte är grundad i klinisk forskning, elever som inte tror på att egen insats spelar roll, föräldrar som inte sörjer för att barnen kommer mätta och utvilade till skolan.”

Okej. Tillåt mig att tjafsa emot en smula.

– Ordningsproblem och unga lärare går säkerligen hand i hand. Men, vad är idén här? Ska vi göra lärarna äldre? Säga åt dem att vara mer auktoritativa? Installera en ny personlighet i dem? Ja, jag raljerar, men om en del i ordningsproblemen är bristande auktoritet i lärarkåren så framstår argumentet som rätt hopplöst. Såvida vi inte har alternativa lärarkårer i bakfickan.

– Pedagogikfrågan har vi, vad jag vet, önskat oss mångfald i. Det är ett av de viktigaste argumenten för friskolesystemet. Vi vill att det ska finnas olika former av pedagogik så att föräldrar och barn ska kunna välja en sort de tror på, inte sant? Eller har vi ändrat oss på den punkten?

– Elevers bristande självförtroende lyfts också fram som viktigare att ta itu med än mindre klasser. Förlåt, men är detta verkligen något vi kan lägga på skolpolitiken? Och OM vi nu tycker att frågan ändå hör hit – tror vi att det är bättre eller sämre för en sådan elev med större chanser att bli sedd av läraren?

– Föräldrar som brister. Ja, det är för jävligt, jag vet. Men liksom ovan, inte en uppgift för skolpolitiken. Tror knappt det är något departements uppgift, faktiskt. Särskilt inte ur ett borgerligt perspektiv.

I sak håller jag helt med om många av iakttagelserna ovan. Jag tycker bara inte att de är argument mot minskade skolklasser. Skolans problem är i mångt och mycket större än skolan själv, absolut. Men det kan inte vara en ursäkt för att inte försöka jobba både på kort och på lång sikt. Vi behöver både quick fixes och long fixes. Att mot mindre klasser anföra brister i elevunderlaget, lärarunderlaget och föräldraunderlaget känns mest som att ge efter för den stora hopplösheten.

Till detta kan läggas en anmärkning som gäller de delvis blandade korten när det gäller skolklasser och lärartäthet. Enligt min uppfattning är detta inte helt utbytbara begrepp. I exemplet ovan finns 30 barn i ett klassrum, ibland hanterade av en lärare, men ibland också av två. Men ljudnivån som skapas av 30 barn i ett klassrum är konstant.