Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Fadimes pappa vill bli fri, läste jag häromdagen. Han har ansökt om att få sitt livstidsstraff omvandlat till ett tidsbestämt straff och hoppas få återvända till Turkiet. Kriminalvårdsstyrelsen kommer därför utreda om han är ”fortsatt farlig”, varpå Örebro tingsrätt slutligen ska avgöra saken.

Jag måste säga att det känns lite märkligt om det här med ”fortsatt farlig” över huvud taget ligger till grund för vilket svar fadern ska få på sin ansökan. Noga taget var väl den här mannen aldrig en fara för allmänheten eller någon annan än Fadime Sahindal själv – samt möjligen människor hon i sin tur valde att ha en relation med? Det ligger ju i hedersmordets natur att det är synnerligen knutet till en specifik person, som i sin tur bär en hel familjs heder på sina axlar.

 

Detta tänker jag på när jag läser om det tragiska mord där en 20-åring från Biskospgården i Göteborg dödats med 25 knivhugg. Rättegången tar nu sin början i Göteborgs tingsrätt. I GP beskrivs bakgrunden:

– Den avlidne hade ett förhållande med den huvudmisstänktes dotter. Jag menar att det är motivet till brottet, säger kammaråklagare Stina Lundqvist.

Den 39-årige flerbarnsfadern var alltså upprörd över att 20-åringen umgicks med hans 16-åriga dotter. Pojkvännen fick – enligt vittnesuppgifter i förundersökningen – ett antal hotelser, men lyssnade inte på varningssignalerna.

GP:s källor påstår att den unge mannen, före händelsen, erbjudits tre alternativ av förövarna: ”Gift dig med flickan eller åk tillbaka till Irak eller så slår vi sönder dig”.

Den aktuella kvällen träffades männen på 20-åringens tillfälliga arbetsplats. I omgivningarna fanns stora delar av 39-åringen släkt, bland annat hans bror, svåger och svärfar. De två sistnämnda bosatta i Stockholm. Flera av dessa anhöriga anhölls och häktades för medhjälpsbrott, men släpptes senare. Att dessa personer på något vis varit direkt delaktiga i mordet har i utredningen inte gått att bevisa. Därför är 39-åringen nu den ende som ställs inför rätta. Pappan medger att han ”utdelat omkring två knivhugg” (att jämföra med de 25 som rättsläkarna hittat).

 

Det finns inga vittnen och pappan hävdar att han tvärtom blivit påhoppad och agerat i nödvärn. Hur domen till slut faller återstår att se. Men oavsett utgång gällande mordet ger fallet likväl ett exempel på hedersförtrycket och hur det drabbar både unga tjejer och unga killar i landet. 20-åringens tjej – den åtalade mannens dotter – har man till exempel placerat på ett skyddat boende på hemlig ort eftersom hon inte anses vara i säkerhet annars.

Även innan dådet hade hennes kille enligt vittnen utsatts för många påtryckningar och hot. För honom och för hans tjej rådde helt enkelt ingen frihet. För dem var en tonårsförälskelse inte ett riskfritt val, utan en fara. Ty det ligger ju, som sagt, i hedersförtryckets natur att det är synnerligen knutet till en specifik person, som i sin tur bär en hel familjs heder på sina axlar.

 

Hedersförtrycket är ett tvång som inkräktar på individers möjlighet att leva sina liv på det sätt som är det samhälleligt normala. Att inte få ha en pojkvän, att vara predestinerad till ett äktenskap med någon familjen har valt ut, allt detta är traditioner utanför samhällsnormen. Och nu pratar vi inte normlöshet i dess positiva bemärkelse, utan om ett tvång som styr och tvingar, ibland rentav hotar och slår.

Häromveckan höll Liberala kvinnor ett seminarium i riksdagen på närliggande tema, bland annat med anledning av Göran Lambertz utredning, som föreslår kriminalisering av såväl barn- som tvångsäktenskap samt ytterligare åtgärder för att komma åt även informella äktenskap. Medan detta är goda nyheter fanns det tyvärr annat under den där eftermiddagen som var mer nedstämmande och det var inte minst politikernas ointresse av att stanna kvar och lyssna på de röster som ville berätta om förtryck och den frustration många av dem uttryckte över att de ofta ser ”sin grupp” företrädd av någon som snarare förespråkar än bekämpar kvinnoförtryck.

 

Politikers bevekelsegrunder när de väljer att på det här sättet betrakta enstaka ledare som företrädare för en enhetlig grupp kan vara olika. Ibland naivitet, ibland klientelism. Med det är likväl problematiskt, inte minst när det kommer till svåra frågor som hedersförtryck. Jag upprepar min poäng från häromveckan:

”Alla partier gör detta. Talar med invandrargrupper via enstaka ledare. Det är inte helt ologiskt, förvisso har dessa ledare ofta starka mandat. Men varje gång du som är politiker förhandlar med en ledare – vare sig det är en religiös eller en kulturförenings dito – bör du betänka att ett starkt mandat inte är detsamma som ett fullständigt. Det finns röster du därigenom väljer att ignorera. Kanske de röster du egentligen borde lyssna på.”

(Läs hela texten här.)

Arkiv