Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Tove Lifvendahl

Tove Lifvendahl

Det finns inget som är så oemotståndligt som en berättelse som bekräftar våra förutfattade meningar och som levererar standardkaraktärerna i världens äldsta story; offer, bov, hjälte. Häromdagen levererades ytterligare en sådan av Uppdrag Granskning (hjälten), som avslöjade både offer och bovar. Offren: små barn och i viss mån deras föräldrar. Boven: en entreprenör som driver förskolor och tjänar pengar.

Det är förstklassig underhållning som vi får i retur för våra skattepengar. Dramaturgin nästintill perfekt, och de följer alla klassiska regler man kan tänka sig för att bygga upp känslor och reaktioner.

I grunden finns för det allra mesta ett intressant case, något som är väl värt belysning och kritiska frågor. Så även den här gången. Att Uppdrag Granskning knackar på dörren gör att många får brått att nagelfara sin egen verksamhet, vilket många gånger gör att förbättringar sker, fel rättas till och ansvariga får stå till svars. Och det är bra. Så även den här gången.

Men jag skulle önska att det skruvades mindre på nöjesknappen. Den där som gör att det övergår från en kritisk granskning till ett veritabelt lustmord. När redaktionens förtjusning över att ha hittat någon att sätta dit vrids programmet bort från seriös journalistik till underhållningsproduktion.

Jag får veta i programmet att företaget gjort miljonvinster. Det upprepas flera gånger. Men det är först i artikeln från VD:n och huvudägaren som jag blir varse att de ”sedan starten 2007 gått med cirka 7 miljoner kronor i vinst (efter skatt) vilket motsvarar cirka 7 procents vinstmarginal. Vi har samtidigt investerat över 20 miljoner kronor i våra förskolor, exklusive köp av nya förskolor.” Redaktionens framställan är därmed missvisande; om vinsten återinvesterats, är bilden av en ägare som plockar ut en massa pengar ur bolaget felaktig. Om ägarnas miljoninvesteringar nämns ju inget i programmet.

Den instinkt som redaktionen ofta vädjar till med sina puffar och på:or är att vi ska få vara med om något oerhört. Berättelsen byggs upp på ett sätt som gör att vi är peppade som inför en boxningsmatch när Janne Josefsson får gå loss i närkonfrontation med den utpekat skyldiga. Folkdomstolen hetsas att bli blodtörstig. Inte särskilt olikt den förväntan och kravbild med vilken romarna bänkade sig på Colosseum en gång i tiden. ”In med lejonen!” ”Slit dem i stycken!”

Uppdrag Granskning skulle kunna bli ett fantastiskt bra samhällsprogram om det vågade släppa faiblessen för blodsmak och mobbning, och istället använda de upphittade felen till att ställa de mer problematiserande frågorna. Istället för att få försöka folk att bryta ihop, fråga ”vad har ni lärt er av den här granskningen?”. Kanske till och med vara så modig och trygg i att caset håller hela vägen att de frågade den/de anklagade – utan att avbryta när svaret kom: ”nu när du har tagit del av vår granskning – tycker du att det är något som vi har fattat eller vinklat fel?”. Men ett sådant agerande skulle förutsätta att man var ärligt intresserad av att allsidigt belysa en fråga, och inte bara att hänga upp ytterligare en jakttrofé på väggen.

Det förutsätter förstås att vi tittare orkar efterfråga något mer än jaktens spänning, och begära mer än tillfredsställelsen av ytterligare ett nedlagt villebråd. För precis som med all annan teveunderhållning, får vi det vi frågar efter.

 

PS: Och i själva frågan om privata entreprenörer och välfärd, är det precis som Malin Lernfelt skrev i Göteborgsposten häromdagen – till den debatten bidrog programmet inte alls – snarare tvärtom. Låsta synfält och enögda reaktioner. Själv blev jag nyfiken på många frågor som inte besvarades i programmet:

  • Det faktum att de valt att anställa kockar istället för att köpa färdig eller halvfärdig mat säger något intressant om ambitionen. Skulle vilja veta mer om skillnaderna i matsituationen rent generellt på förskolorna. Som med all annan verksamhet spelar resurserna roll, men ännu viktigare är vad man gör med dem. Att hålla upp en guldtia med anklagande min är snygg tv, men vad betyder det? Hur ska man relatera till tian? En portion i grundskolan (per inskriven elev) kostade 9,80 kronor i snitt 2012, enligt Skolmatens vänner. Gymnasiematen kostade något mer, i snitt 11,24 kronor. Kanske inte orimligt att samma peng skulle räcka till de mindre portioner som förskolebarn äter, plus frukt/mellanmål och frukost till det färre antal barn som äter det? Jag vet inte, kan inte detta och här hade det varit bra om man hade fått se budgetsiffror, inköpspriser och adekvata jämförelser istället för enbart vredgade utfall mot grundaren. Ilska kan jag upparbeta själv när det är befogat, men ett granskande program borde ägna mer tid åt att ge relevanta fakta.
  • Det faktum att en hel del förbättringar gjorts för flera år sedan, innan UG kom och knackade på. Hur såg de processerna ut? Vilken typ av kritik har man tillgodosett genom åren sedan start, och vilken har man negligerat? Finns det något intressant att lära här? Professor Mats Bergman och docent Henrik Jordahl belyste förtjänstfullt i en nyligen utgiven ESO-rapport hur konkurrensutsättning av svensk äldreomsorg har påverkat densamma, och understryker betydelsen av att försöka hitta rätta sätt att mäta kvalitet och få fram goda incitament, så ur den aspekten är det viktigt att förstå vad som verkligen hände. Enskilda misstag kan bli till allas utveckling om man får en korrekt beskrivning av dem.
  • Uppenbarligen är det i dagsläget runt 500 barn vars föräldrar har valt att ha sina barn på Hälsans förskolor, vilket tyder på att det finns mycket i verksamheten som fungerar väl, och att alla inte är missnöjda. Hur många har lämnat verksamheten under de senaste åren – och i jämförelse med andra förskolor? Är det ovanligt många?

PS 2: Vill påpeka att de som försöker göra billiga politiska poänger av detta är ute i ogjort väder. Gå igenom privata och kommunala förskolor i landet och ni skall finna knäckebröd lite varstans, i mer eller mindre smickrande roller. Såg exempelvis på Facebook idag, skrivet av mamma i Stockholmsområdet: ”Jag försvarar inte på något sätt Hälsans förskola, även om det som vanligt säkert finns lite olika bilder sammantaget. Men jag har haft två döttrar på kommunalt fritis, som inte kunnat äta sig mätta på eftermiddagen på lågstadiet. Och inte alltid på lunchen heller. Som pga allergi mot mjölk serverats just knäckebröd och vatten ibland. I en kommunal skola.”

PS 3: I Svenskt kvalitetsindex från 2013 får såväl förskola som grundskola i privat regi högre betyg än deras kommunala motsvarighet – 81,5 procent av föräldrarna var nöjda med sin privata förskola. Motsvarande siffra för de föräldrar som har barn i kommunal förskola var 76 procent. Är också ett bra perspektiv att ha med för att hålla sig vid de sunda vätskorna. Det finns uppenbarligen förbättringspotential både inom kommunal och privat regi, men domedagsrösten är knappast befogad.

Arkiv