Socialdemokratin befinner sig sedan länge i en identitetskris. Det har länge sett ut som ett ideologiskt fritt fall som nu, i och med Håkan Juholt, dessutom toppas med ett närmast ledarlöst tillstånd. Men kan tro att en obundet moderat ledarsida som SvD skulle jubla över detta. Men så är det inte. Vi skriver, vill jag påstå, återkommande om socialdemokratins kris för att vi är uppriktigt bekymrade.
Sverige behöver en fungerande opposition, med ett visst mått av stabilitet, och gärna anförd av socialdemokratin.
Hur viktigt det är framkommer med all önskvärd tydlighet i den debattartiukel som Vattenfalls ledning skriver idag i Dagens Nyheter. Vattenfall öppnar för ny kärnkraft, men pekar på den långsiktighet som krävs för att kunna investera i Sveriges energiförsörjning, och på hur investeringsviljan sjunker drastiskt när det inte finns trygghet i breda, långvariga och pålitliga uppgörelser.
Vad som händer i vänsterblocket är just nu ett frågetecken inlindat i en gåta. Kan Juholt sitta kvar, nu när till och med hans assistent berättar att han känt till regelverket och ändå ansökt om full hyresersättning? Och vilket mandat, och vilken trovärdighet, kommer han då att ha? Om inte – vem tar över, och i vilken riktning kommer partiet då att gå? Blir det rentav Miljöpartiet som kommer att sätta agendan, precis som språkröret Åsa Romson fyllde ut rutan när Socialdemokraterna lämnade walk-over i SVT Agendas debatt i söndags?
