Replik organdonation: Att rädda liv skadar ingen

Man bör rädda liv om man kan göra detta utan att skada någon, skriver professor Stellan Welin i en replik på Claes Arvidssons ledare om donationsfrämjande vård 25/1.

Självklart delar jag synsättet att det inte ska vara donation till varje pris. Men donation ska inte heller försvåras i onödan. Min inställning kan kort sammanfattas: Man bör rädda liv om man kan göra detta utan att skada någon.

Självklart ska alla vårdinsatser uteslutande vara för patientens skull – så länge det finns något att göra. När denna punkt (”the point of no return”) har passerats och patienten är djupt medvetslös och (antar vi) ligger i respirator och läkarna har tagit beslutet att fortsatt (kurativ) vård är meningslös, så menar jag att i den situationen är det etiskt acceptabelt att se om det finns något man kan göra för en annan patient.

I ett fall där det finns en stor hjärnblödning, så kan detta leda till att patienten avlider i total hjärninfarkt (hjärndöd) om patienten fortsätter att vårdas i respirator. Om respiratorn stängs, avlider patienten troligen av hjärtsvikt eller andningssvikt. I det ena fallet (fortsatt respiratorvård) KAN organdonation bli möjlig, i den andra inte. I det ena fallet får en annan människa en chans vid transplantation, vilket inte blir fallet om respirator stängs snabbt.

Det hör också till saken att många människor vill donera.

Sedan måste varje fall handläggas på ett riktigt sätt, man bör tala med de anhöriga. Snarast.

Om de anhöriga motsätter sig fortsatt respiratorvård för att möjliggöra donation, så kan vården avslutas och patienten avlider. Egentligen får de anhöriga inte bestämma om detta utan vidare men enligt nuvarande transplantationslag har de veto vid donation. Görs det troligt att patienten motsätter sig donation, så ska respiratorvården också avbrytas.

Ett problem med svensk lagstiftning är att man bara har med döden som en etiskt viktig punkt. Då finns det lagstiftning om hur man får fortsätta. Det är t ex inte tillåtet att se i donationsregistret innan döden inträtt. Hade det varit tillåtet vid ”the point of no return”, så hade onödig fortsatt respiratorvård kunnat undvikas. Det är möjligt att det gick galet till vid den händelse som refereras av Arvidsson, men det vet jag inget om.

Jag vill också ha nya riktlinjer men jag tror att det också behövs en översyn av transplantationslagen. Det var nog ingen som tänkte på att det skulle bli accepterat att avbryta behandling när den är utsiktslös. Detta är nu accepterad praxis – för ett antal år sedan skulle många i stället varit upprörda över avbrytandet – och detta bör återspeglas i vår lagstiftning.

För övrigt anser jag, som de flesta, att där lagen är oklar eller tiger, så måste etiken tala. Den säger entydigt att det kan vara rätt att fortsätta respiratorbehandling förbi ”the point of no return” för få en möjlig organdonation – under förutsättning att man snarast undersöker patientens och de anhörigas inställning till organdonation. Är de negativa så avbryter man vården.

Vad är det hemska som i så fall har hänt – endast att patienten har levt några timmar extra.

Det är dags att dämpa brösttonerna och börja samtala med varandra.

Stellan Welin

Professor, medlem i Organisationen för organdonations etikråd