Sanna Rayman
I min inbox ligger ett pressmeddelande med den något förbryllande rubriken ”Skolans avreglering orsak till att alltfler unga kan tänka sig diktatur”. Det är ju, kan man säga, ett påstående som tarvar lite belägg och argumentation. Sambandet lyser inte starkt och självklart och pressmeddelandet om Göteborgsstatsvetaren Staffan I Lindbergs uppseendeväckande rön har därför mestadels rönt tvekan och/eller fniss under förmiddagens session på Twitter. Vi kan väl säga så här. Om både Timbrochefen Markus Uvell och S-ideologen Marika Lindgren Åsbrink förenas i tvivel på en slutsats bör man inte heller själv gapa stort och svälja snällt.
Lyckligtvis har Premiss förlag haft vänligheten att skicka ut ett exemplar av boken Rösträtt till salu – det nya hotet mot demokratin till redaktionen, så jag behöver inte nöja mig med pressmeddelanden. Låt oss då undersöka vad de har klurat ut där i Götet.
Statsvetarna Staffan I. Lindberg och Richard Svensson har alltså gjort den svenska delen av World Value Survey, som mäter folks värderingar i en lång rad länder. Bland undersökningsfynden finner vi en del oroväckande resultat som till exempel att var femte svensk mellan 18 och 29 år kan tänka sig att sälja sin röst, att var fjärde inte tycker att det är så viktigt att få leva i en demokrati, att nästan var tredje tycker det vore bra eller mycket bra om Sverige styrdes av en stark ledare istället för demokrati. Dylik statistik är givetvis inte rolig läsning, men hur kommer man härifrån till att skälet skulle vara skolans avreglering? Man tänker ju att orsakssambandet måste vara tydligt med tanke på hur oerhört säker på sin sak Lindberg låter i pressmeddelandet (min fetning):
– Omgörningen av skolan är den enskilt viktigaste orsaken till attitydförändringarna (…) En stor grupp av ungdomarna upplever att de befinner sig i ett system som dömer ut dem på förhand, säger Staffan I. Lindberg. Och att detta system skapats medvetet av demokratiskt valda politiker – så vad har de för nytta av demokratin? Den har betytt att de inte har någon chans att ta sig fram i livet.
I samma utskick beskrivs även själva forskargärningen på följande vis (mina fetningar):
”Forskarna har sökt förklaringar till attitydförändringarna i sådant som den rådande ekonomiska krisen, invandring från icke-demokratiska länder eller att det skulle handla om ansvarslös ungdomlig radikalism. Men istället fann de att det svikande stödet för demokrati starkast var kopplat till skolans avreglering de senaste decennierna.
Kommunaliseringen i slutet av 80-talet, den följande friskolereformen och det fria skolvalet, har gjort att den svenska skolan idag är världens mest avreglerade. Samtidigt har utvecklingen lett till en förändring av grundläggande principer för skolan menar forskarna.
– Principen om allas rätt till likvärdig och högklassig utbildning vägledde reformerna av skolväsendet från 40-talet och framåt, säger Staffan I. Lindberg.
– Denna har idag ersatts av en marknadsprincip som utgår ifrån att vissa barn och unga måste få sämre utbildning än andra. Vi är inte längre alla lika mycket värda. Det är det budskap som systemet politikerna skapat förmedlar.
Det där sista är alltså inte hämtat ur läroplanen, om någon nu trodde det. Det finns givetvis inga principer om att vissa barn ”måste få sämre utbildning”, lika litet som politikerna som genomdrev kommunaliseringen eller de som flera år senare införde fritt skolval gjorde detta med en devis om ”allas olika värde” för ögonen. Dessa påståenden är så kallade åsikter. Åsikter som det väl är helt naturligt att ha om man är en forskare som publiceras av Arenagruppens förlag Premiss, men som icke desto mindre är tyckande, inte fakta.
Nåväl. Låt oss bortse ifrån fultricksen och återgå till pudelns kärna. Det intressanta i mejlet är ju informationen att forskarna funnit att ”det sviktande stödet för demokrati starkast var kopplat till skolans avreglering de senaste decennierna”. Här har vi ju ett tydligt och klart påstående som dessutom hävdas vara starkt kopplat. Ivrigt letar jag i boken efter beläggen.
Det går sådär. I kapitlen ”Vilka är de tänkbara förklaringarna?” samt ”Svaret är…” landar forskarna i utbildningen. Diverse regressionsanalyser ger vid handen att andra teorier – om individualisering, sekularisering, könstillhörighet, aktivitet i civilsamhället, invandrarskap, tro på politik, tillit m.m spelar ingen eller begränsad roll, medan utbildningsnivå är den faktor som ”slår igenom resultaten som en slägga” (s.93).
”I princip ingen, skriver forskarna, med universitetsutbildning ger uttryck för dessa antidemokratiska attityder och värderingar.” Kort sagt, en högskolestudent är betydligt mindre benägen att sälja sin röst eller favorisera militärstyre än en högstadieelev. Lindberg och Svensson avslutar kapitlet:
”Vi har alltså funnit ett problem – unga svenskars värderingar hotar att undergräva demokratin – och vi vet varifrån problemet kommer: Det har med skola och utbildning att göra. Det blir huvudämnet för det avslutande kapitlet.”
I det avslutande kapitlet meddelar Lindberg och Svensson att det nu är ”dags att vi tar av oss forskarhatten och sätter på oss en annan klädnad (…) rollen som samhällsobservatörer och debattörer”.
Det gör de. Med besked.
Efter en stämningssättande Malmöskildring hämtad ur The Guardian görs ett vigt hopp till en kort genomgång av de tre stora reformer som skolan gått igenom de senaste decennierna – kommunaliseringen, det fria skolvalet och den fria etableringsrätten för friskolor.
Kommunaliseringen ledde till ökade skillnader, skriver forskarna, men det stora paradigmskiftet ser de i det fria skolvalet samt i friskolereformen. Och det är här, vad jag kan se, som den jättestarka kopplingen avtäcks. Lindberg och Svensson konstaterar nämligen att det är ”först nu, vid tiden för WVS-undersökningen 2011 (World Value Survey), som de generationer som gick i grundskola och gymnasium under de första decennierna av friskoleexpansion utgör en majoritet inom åldersgruppen 18-29 år.” (—) ”Det är då vi för första gången finner dessa mönster av anti-demokratiska attityder”.
Eh. Två saker som händer samtidigt är inte nödvändigtvis starkt sammankopplade. Vad är detta? Forskning eller Göteborgshumor?
Därefter följer en kaskad av kritik mot det svenska skolsystemet i allmänhet och det fria skolvalet samt friskolorna i synnerhet. Här och var finns relevanta poänger – exempelvis tangeras vårens angelägna diskussion om segregering – men mest får man vevande om att Sverige har ”det mest nyliberala systemet i världen” och att vi endast kan mäta oss med ”Chile med arvet efter Pinochet”. Vi har, menar debattörerna, gått från ”allas lika värde” till ”vissa ska slås ut” och systemet bygger på teorier som ”förknippas med den ultra-liberala ekonomen Milton Friedman”.
Ja, ni fattar. Och så där fortsätter det.
Jag kan inte redogöra för hela boken här, men låt mig avsluta med att konstatera ett par saker.
1) Lindberg och Svensson slår åtminstone huvudet på spiken när de säger att de tar av sig forskarhatten.
2) Det vore önskvärt om man kunde införa en liten ceremoni, exempelvis i samband med disputation, där varje statsvetare tilldelades en liten flagga. Denna flagga ska representera det enda tillfälle i karriären då statsvetaren i fråga har rätt att hävda att något ”hotar demokratin”. En dylik ransonering skulle sannolikt medföra en hushållning med begreppet, kanske skulle man till exempel vänta med att säga det tills man hade lite på fötterna. Detta skulle tjäna hela det politiska samtalet.
3) Det är astaskigt att skriva pressmeddelanden som kraftigt förvanskar vetenskapligt innehåll och tvingar ledarskribentskor att läsa en massa trams hela dagarna.