Gadaffi är det sämsta av två världar

”Vi vill inte vara passiva när vi ser blod utgjutas”. Så motiverar tre anställda vid Libyens ambassad i Stockholm att de säger upp sig i protest mot regimens våld, i ett brev till TT i går. Avhoppen i Sverige är inte de första. Libyens ambassadör i Indien meddelade tidigare att han hoppar av, liksom andresekreteraren vid Libyens ambassad i Kina. Under gårdagen kom även besked om att Libyens justitieminister avgått.
Avhoppen kan tolkas på flera sätt. Antingen betyder de att regimens övergrepp nu har blivit så kraftiga att inte ens långvariga medlöpare längre kan se mellan fingrarna. Eller att ledande statstjänstemän börjar se signaler på att vinden har vänt, att det inte längre är lönsamt att vara diktaturen trogen.

Oavsett visar avhoppen att revolten har skakat överste Muammar Gaddafi, och hans islamokommunism, i grunden.

Det skrivs historia just nu i Arabvärlden. Det finns förvisso problem även i proteströrelserna: demonstranterna i regionen säger att de vill ha demokrati, men befolkningarna tycks inte förstå vad sådan kräver. I Egypten, till exempel, menar dessvärre 85 procent att det är positivt att islam har en betydande roll i politiken, 75 procent att spöstraff och amputation är rimliga straff, och 54 procent att arbetslivet ska vara könssegregerat (Pew Global Attitudes 2010). Att Muslimska Brödraskapets andlige ledare Yusuf al-Qaradawi – som tidigare sagt att Adolf Hitler gjorde ett bra jobb – samlade hundratusentals anhängare till fredagsbön på Tahrirtorget i Kairo, blott en vecka efter Hosni Mubaraks fall, är illavarslande. Det kan gå illa.
Men demokrati kommer inte utan en långsiktig strävan och någonstans måste kampen ha sin början. Att folken i Mellanöstern överhuvudtaget kan påverka är ett steg i rätt riktning. De demonstranter som vågar sina liv på gatorna har rätten på sin sida.

Modigast är de som gör uppror i Libyen. Gaddafis diktatur har ­visat sig fullkomligt hänsynslös och praktiskt taget opåverkbar i fyra decennier. Blodbad var närmast garanterat.

Inga av de stabiliserande faktorer som finns i andra arabländer återfinns i Libyen. Där finns inte ens rudimentär rättvisa – landet styrs genom dekret, inte lag. Oppositionen har fått verka i blindo, då allt föreningsliv är förbjudet. Även traditionella förtryckarstrukturer, som militär och polis, är upplösta och ersatta av mer ­lojal socialistisk milis. Regimen har direkt kontroll över telekommunikation och internet. Medier släpps inte in. Detta, alltså, utöver regionens allmänna demokratiska efterblivenhet. Gaddafi är det sämsta av två världar.

Att det brinner i Libyen måste tolkas som ett löfte och inte som ett hot.