Skulle inte du bli kvinna va va va?

I DN igår kunde man läsa en osignerad huvudledare som jag antar är att betrakta som tidningens linje när det gäller diskussionen om tvångssterilisering för könsbytare. (För övrigt tidningens nya linje, man har tidigare haft en annan).

Texten förvånar mig en smula då den så att säga backar bandet i den debatt som vi haft i åratal och som föregick den KD-odrivna process som inte utmynnade i att regeringen gjorde något åt saken, men väl att Kammarrätten till slut puffade fram ärendet till ett faktum och steriliseringskravet upphävdes.

Det har hänt både en och två gånger att jag hamnat i infekterade debatter med folk om detta och jag måste säga att det aldrig upphör att förvåna mig hur många det är som tycker att andras kön är deras sak. En annan irriterande sak är att man hela tiden blandar äpplen och päron i diskussionen och hoppar mellan utfall kring det rent ekonomiska och vad det är rimligt att skattebetalarna ska ”stå för” och det mer moraliska och juridiska, det vill säga vad vi ska tillåta eller krångla till. Detta moment återkommer även i DN:s ledare.

 

Textens mest arroganta passage är följande:

”Rätten att byta kön för den som anser sig född med fel har inte inkluderat rätten att dessutom få behålla sitt gamla. Det är möjligt att den rätten bör införas fullt ut så att även svenska män med hjälp av provrörsteknik kan bära och föda barn. Men det är en helt annan sak än att individer som opererades under en tid när man fick välja ett kön, inte två, ska ges rätt till skadestånd.

Inti Chavez Perez hävdar att han har lagen på sin sida. Att det enligt Europakonventionen är olagligt att ställa krav på sterilisering för att ge transsexuella ”tillgång till sjukvård”. Men är en könskorrigering verkligen att betrakta som sjukvård? Är det inte snarare hälsovård?”

 

Vad skribenten inte förstår är att det inte primärt handlar om att byta kön och behålla sitt gamla. Det handlar om reproduktionsförmåga samt om rätten att bestämma själv hur man vill hantera sin könsbytesprocess. Tonen i den här argumentationen är densamma som man alltid möter. Implicit i diskussionen ligger alltid ett förnumstigt ”man får ju faktiskt bestämma sig!”, som om könsbytare var något slags velpellar som plågar samhället med sin könsliga ambivalens. Så himla jobbiga! Ena dagen ska de vara tjejer, men nästa vill de minsann vara snubbar igen! Jaha! Så nu vill du bli pappa, skulle inte du bli kvinna va va va?

Idén här förefaller vara att man måste ”löpa linan ut”. Har man sagt att man ska vara kvinna får man minsann släppa taget om sina sädesceller också, ungefär. Jag förstår verkligen inte den här inställningen. Med vilken moralisk auktoritet tar vi/samhället oss rätt att kräva dylik konsekvens från personer som är bokstavligen födda in i en inkonsekvent könslig tillvaro som vi som inte varit där inte ens kan föreställa oss? (Men som vi i empatins namn bör försöka förstå.)

 

Ett rent medicinskt faktum för de som genomgår könskorrigering är förstås att ett fullödigt könsbyte inte är möjligt. Den medicinska vetenskapen kan hjälpa könsbytaren till en viss gräns, men det andra könets fertilitet kan du aldrig byta dig till. Ska man därför tvingas ge upp den fertilitet man har? Varför?

Låt oss ta ett konkret exempel på en situation som kunde uppstå på grund av tvångssteriliseringen:

En man är gift men upplever sig född i fel kropp, i fel kön. För honom är könskorrigering vägen ut. Äktenskapet klarar omställningen, relationen håller. Enligt tidigare tvångssteriliserande lagar var denne man, nu kvinna, förbjuden att exempelvis spara sin säd för att på sikt kunna skaffa gemensam avkomma med sin fru? Nu är det däremot tillåtet. Är det detta som DN menar är att ”byta kön och behålla sitt gamla”? Verkligen?

 

Sant, ett scenario som ovan kanske inte nödvändigtvis inkluderar ett tvingande ingrepp. Det är för övrigt ganska ovanligt att människor som genomgår könskorrigering inte också gör de steriliserande ingreppen – inte minst då forskning visar att det kan vara ohälsosamt att låta bli. När steriliseringskravet äntligen avskaffades noterades detta i en protesterande motion från KD-håll. Tuve Skånberg (KD) och Annelie Enochson (KD) påpekade att:

”I princip alla transsexuella som opereras vill att deras ursprungliga könskörtlar tas bort. Endast en man av över 500 opererade personer sedan 1972 har valt att behålla sina könskörtlar.”

samt att:

”Det kan också tilläggas att den lagändring som propositionen föreslår berör extremt få människor i världen, och det är fullt möjligt att den aldrig någonsin kommer att komma till användning i Sverige. Lagstiftningen är alltså en extrem särlagstiftning.”

Alltså. En man sedan 1972 har valt något som inte är det medicinskt tillrådliga efter en könskorrigering. Betänk det bisarra i att vi i riksdagen har haft en motion som i praktiken argumenterade för att en karl någon gång mellan 1972 och nu inte borde ha fått göra som han ville med sitt kön. Ja jösses, det är till att lägga sig i mycket…

 

DN:s hållning är emellertid oklar. Tonen är lätt raljant i själva ärendet, men mot slutet skriver man ändå:

”Visst måste individen ges frihet att bara välja en del av behandlingen, till exempel hormoner, men avstå annan, som kirurgi. Men friheten att välja vad man vill avstå från, som kastrering, motsvaras inte av någon ”rätt” att själv välja ”tillval”. Detta val måste göras av professionen, utifrån vetenskap, beprövad erfarenhet och läkaretik. Precis som vid all annan vård.”

Jag förstår inte. Vad det kokar ner till är alltså en diffus farhåga och ett slippery slope-argument som verkar gå ut på att ”eftergifter” rörande könsbytarna kanske kan leda till allsköns skattefinansierad plastikkirurgi?

Tja… Jag vet inte vad man ska säga. Hårig bringa och stora bröst för skattepengar låter ju inte som prio ett förstås. Men skulle vi inte kunna ta den debatten när frågan inställer sig, istället för att veva runt den som argument när könsbyten och dit hörande steriliseringar diskuteras? Det tycker jag vore rimligare och lite mer finkänsligt.

 

Läs även ledarsidans kolumnist Paulina Neuding, som i våras skrev om frågan om skadestånd till de könsbytare som redan utsatts för steriliseringen.