Allmänintresset får en skattesmäll på 27 miljarder

Näringslivet är inget särintresse, har Stefan Löfven sagt med eftertryck sedan han tillträdde. Men han verkar inte se det som mycket till allmänintresse heller. Varför skulle Socialdemokraterna annars vilja ha drygt 27 miljarder kronor högre skatt på företagen än vad regeringen föreslår?

Löfvens flitiga tal om näringspolitik har haft det goda med sig att det satte fart på regeringen och att det kom in ordentliga satsningar på forskning, infrastruktur och lägre företagsbeskattning i höstbudgeten. Men Socialdemokraterna själva har inte tagit sin retorik på allvar.

Partiets budgetalternativ, som presenterades av Magdalena Andersson i dag, bygger inte på bättre förutsättningar för nya företag och nya jobb i gamla företag utan på höjda statsutgifter och höjda skatter. Det handlar bland annat om höjda bidrag till hushållen med 2,5 miljarder om året och höjda ersättningar i a-kassan och sjukförsäkringen med sammanlagt 4,5 miljarder. Förhoppningen är att det ska leda till ökad eferfrågan och på så sätt fler jobb, men det är just en förhoppning. Det finns inga garantier för att hushållens konsumtion ska leda till jobb just i Sverige – eller för att pengarna ska användas till konsumtion över huvud taget. Efter åratal av stigande utlåning finns mycket skulder att beta av.

Den enskilt största satsningen gäller ett ”jobbpaket” för unga, som dock har nackdelen att handla mer om paket än jobb. Genom så kallade utbildningskontrakt ska skolplikten utsträckas till 25 års ålder: det blir ingen ersättning från det allmänna ifall man inte jobbar på sin gymnasieexamen. Målet är ingen att säga om, men hur är det med realismen?

Det andra stora arbetsmarknadsprojektet är att man ersätter det illa tålda (och fungerande) fas 3 i arbetslöshetsförsäkringen med kraftigt subventionerade jobb. Visst, det kan leda till att fler av dem som nu finns i fas 3 får vettiga saker att göra. Men vad ger det för resultat netto? Det blir väl mest så att jobb som annars skulle ha kommit till på den öppna marknaden nu uppstår som subventionerade arbeten i stället.

Om tillskottet av nya jobb är tveksamt är priset i form av förlorade arbeten desto tydligare. Jag är långt ifrån säker på att Alliansens generella sänkning av arbetsgivaravgifterna för unga var bästa möjliga politik när den genomfördes, men att som S nu vill ta bort den leder ofelbart till en kraftig höjning av priset för ungas arbetskraft och en minskning av antalet anställda. Detsamma gäller för krogmomsen. Att så här i besvärliga tider slå till med stora skattehöjningar som särskilt riktas mot ungdomstäta tjänsteföretag känns föga välbetänkt. Och varför ge sig på Rutavdraget, medan man lämnar Rotavdraget intakt? Tänk att gamla fördomar sitter så djupt.

Löfven har väckt förhoppningar, men det är klent med leveransen. Det är bra att företagen slipper ansvaret för den andra sjuklöneveckan, men det är också den enda riktiga ljuspunkten. Samma dag som KPMG rapporterar att Sverige har världens högsta skatt på inkomstökningar, lägger S fram förslag om att den ska tryckas upp lite till. Håkan Juholt och Tommy Waidelich kan inte ha mycket att invända.