Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Sverigedemokraternas beslut att försöka framkalla en regeringskris kan knappast sägas vara överraskande. Antipatierna mot främst Miljöpartiet har uttalats tydligt under den gångna veckan, med ord som har indikerat hur SD tänkte agera. ”Jag tror att alla regeringar blir sämre med Miljöpartiet, det är jag helt övertygad om”, sade exempelvis partiets ekonomiskpolitiske talesman Oscar Sjöstedt till TT. ”Är det så att vi kan tvinga bort hela regeringen i samband med det här så ser vi det som en väldigt stor vinst så klart” fortsatte han.

Partiets rådgivare Ian Wachtmeister har talat öppet i flera intervjuer om hur han har rekommenderat partiet att göra. ”Hotar man att fälla en budget, då ska man göra det”, sade han till TV4.

SD uppfattar på goda grunder att de har mandat från sina väljare att försöka störta regeringen. Sju av tio SD-väljare vill att partiets ledamöter ska rösta på Alliansens budgetmotion och därmed framkalla regeringskris, enligt Aftonbladets mätning Sverige tycker.

En väntande regeringskris betyder dock inte att Sverige automatiskt kommer att få en ny regering.

Det logiska motdraget från statsminister Stefan Löfven är nu att skicka tillbaka sin budget till finansutskottet innan kammaren går till omröstning imorgon. I utskottet kan Löfven försöka förhandla fram stöd från oppositionen.

Rimligen är frestelsen ganska stor att träda fram som stödparti, med argument som ”vi är beredda att axla ett tungt ansvar för att rädda Sverige från en svår kris” eller ”vi kan förenas i kampen för människors lika värde”. Men det vore inte klokt.

Sittande regering är inte bra för Sverige. Den har på kort tid svikit vallöften, övergett gamla överenskommelser och gjort en kraftig vänstergir. Jobb, tillväxt och infrastruktur hotas. Det är ingenting som kan accepteras med ett förhandlingsbud om återinförd läx-rut, eller vad nu Löfven kan tänkas erbjuda.

Allianspartierna bör i detta specifika läge i stället verka för en rent Socialdemokratisk regering, utan MP och utan Vänsterpartiets veto. För detta krävs naturligtvis breda mittenpolitiska uppgörelser om tunga frågor – försvar, energi, tillväxt, välfärdsutveckling – vilka skulle innebära smärtsamma kompromisser för alla inblandande, men det vore ändå att föredra framför nuvarande situation.

Även en nykter översyn av migrationspolitiken vore nödvändig. Den uppkomna situationen är ju till stor del en reaktion på svensk invandringspolitik, och ska framtida regeringar slippa krisa vid varje budgetproposition krävs reformer på detta område. Utvidgat försörjningskrav vid anhöriginvandring, minskning av uppenbart ogrundade asylansökningar och återinförande av tillfälliga uppehållstillstånd är några av de konstruktiva idéer som finns.

Inget av detta blir möjligt i den eventuellt väntande utskottsförhandlingen. Det krävs att regeringen Löfven avgår, och ger plats för regeringen Löfven II.

Här är vi dock inte än. Än så länge har vi bara SD:s förhandsbesked om omröstningen. Det var knappast oväntat, så vare sig Stefan Löfven eller Alliansens partiledare kan påstå att de inte har hunnit tänka ut nästa steg, och vad som vore bäst för landet.

Arkiv

Fler bloggar