Rehabiliteras ut ur riksdagen?

Fyra S-debattörer skriver läsvärt och bitvis klokt om moraliska kompasser versus regler för politikerpensioner på Brännpunkt och uppmärksammar mig samtidigt på ett smått otroligt citat ur Fokus (11/2012), uttalat av Lena Klevenås (S), den riksdagsledamot som fått inkomstgaranti längst:

”Jag funderade ett tag på att gå tillbaka till mitt gamla jobb som högstadielärare, men skillnaden mellan en lärarlön och inkomstgaranti är försumbar. Nettoskillnaden skulle bli hundra kronor om dagen. Jag tyckte helt enkelt att det inte var värt det”.

Inte värt det. Wow…

Debattörerna föreslår dock att politikerpensionerna utreds i en översyn, något som redan pågår i en parlamentarisk kommitté sedan i höstas om jag inte missminner mig. Den utredningen tar emellertid inte hand om frågan om statsrådspensioner, utan endast om riksdagsledamöternas dito, har jag för mig.

Jag reagerar också instinktivt på det här med att tala om uppdraget som förtroendevald som vore det ett jobb bland andra. Den tendensen syns till exempel i debattörernas förslag om att involvera arbetsmarknadens parter, men minst lika ofta märks den när politikerna själva talar om sin ”arbetsplats” och om sin situation när de lämnar den. Min allergi mot dessa tendenser är tilltagande.

På senare tid har vi exempelvis kunnat höra idéer om att ge riksdagsledamöter stöd och kompetensutveckling för att underlätta deras återgång till arbetsmarknaden, som om riksdagen var nån sjukdom man måste rehabiliteras ut ur.Jag har också stött på argumentation från just politiker kring de extra ersättningar som utgår i riksdagen där man menat att ”lönespridning” efter ansvar i riksdagen är ett utmärkt verktyg som borde nyttjas mer än idag, då det väl huvudsakligen handlar om att en utskottsordförande får några extra tusenlappar.

Detta provocerar mig eftersom det antyder att alla därinne inte ens vill ha den makt de fått och ta det ansvar de bett att få ta. Att de måste lockas och pockas med extra ersättningar. Som om en del bara har för avsikt att vara folkvald light – parlamentets bänknötande statister. Ställd inför attityder som dessa är det inte utan att man undrar om något utskott skulle ha en ordförande om incitamentet i form av extralön inte fanns…