Om rörelsefrihet i Indien, Egypten och Stockholm

Det rapporteras om en ny gruppvåldtäkt i Indien. Denna gång är det en fotojournalist som med sin manlige kollega besökte en textilanläggning planerad att göras om till bostäder. Fem män överföll dem, misshandlade och band kvinnans manliga kollega och gav sig sedan på henne. Kvinnan vårdas nu på sjukhus för inre skador och polisen har enligt CNN gripit 25 personer i samband med utredningen.

När man googlar och läser om andra omskrivna våldtäkter i Indien återkommer det här förloppet ganska ofta. En vanlig instinkt är ju att känna sig ganska trygg om man inte är ensam. Är man två – och särskilt om sällskapet är en man – tror man sig förmodligen vara granska skyddad från våldtäktsöverfall. Men i Indien förefaller detta inte vara mycket till garanti. Vid den omskrivna bussvåldtäkten häromåret, som tog en ung students liv, fanns också en manlig bekant närvarande – och misshandlades svårt innan våldtäkten av kvinnan tog vid. Och när fler än sex män våldtog en schweizisk kvinna häromåret var även detta inför hennes bundne och misshandlade man.

 

De brutala och liksom oförblommerade tillvägagångssätten talar för en mycket orädd och skamlös syn på våldtäkter och kvinnor. Det gör även frekvensen. Indien är verkligen våldtäktshärjat, vilket jag skrivit om förut.  I januari i år inträffade ytterligare en bussvåldtäkt. En kvinna kidnappades av en stor grupp män som förde henne till ett hus där hon misshandlades och våldtogs en hel natt. Även barn utsätts. Tidigare i sommar ska fyra skolflickor ha utsatts. I januari fick en barnvåldtäkt dödlig utgång. I april dog en fyraåring av samma sak.

 

När man tar del av nivån på en del av inläggen i den indiska debatten framstår vår debatts frågor om korta kjolar och klädsel som synnerligen oskyldiga. I debatten som följde på bussfallet, där offret dog, uttalades flera hårresande kommentarer, till exempel:

”En känd hinduisk ledare sa att den mördade 23-åringen borde ha tagit de berusade män som angrep henne i handen och vädjat till deras heder så hade de aldrig våldtagit och mördat henne.”

Advokaten som försvarade männen i detta fall sade då det begav sig följande:

”Fram till i dag har jag inte hört talas om ett enda våldtäktsfall med en respektabel kvinna”, kommenterade han fallet utanför Högsta domstolen, enligt Bloomberg. ”Inte ens en kriminell skulle röra en sådan.”

Advokaten menade även att ”den mördade flickans pojkvän har det fulla ansvaret för attacken, eftersom det ogifta paret inte ens skulle ha vistats ute så sent på natten.”

 

Den analysen har sannolikt ett oroväckande högt stöd bland många indier. Även de som reagerar med både fasa och avståndstagande har samtidigt en benägenhet att leta lösningar inte i ett förändrat beteende hos förövarna, utan hos offren. I New Delhi sätts det upp affischer ”som varnar unga kvinnor att de ska bege sig direkt hem efter skolan” , rapporterade Ekot för en tid sedan. Och på landsbygden leder våldtäktsdebatten främst till ”restriktioner för kvinnor, med krav från lokala ledare på att de ska klä sig mera traditionellt och inte tillåtas ha mobiltelefoner”. I Time berättas det om hur kvinnliga studenters vardag plötsligt behängs med utegångsförbud.

”Curfew for students living in campus dormitories has been brought forward an hour to 9:30 p.m., and girls are now required to seek permission from the college administration before going out with friends and provide details of the friends they are going out with. These measures, the girls were unanimous in saying at the meeting on Thursday, pose a serious threat to their personal freedom. “Every time incidents of sexual assault or molestation happen in any part of the country, we girls face more and more restrictions,” one student said during the discussion. “Why should we pay for the crimes men commit? Lock the men up. We are not the culprits!”

 

Det är både skadligt och fel om samhället tillmötesgår idén att oacceptabla trakasserier och övergrepp är självförvållade. Och det är ju sannerligen inte något som förekommer bara i Indien.

Daily News Egypt rapporterar att i morgon, den 24 augusti, planerar egyptiska kvinnor en manifestation som går ut på att bära vanliga klänningar, för att markera att man vill vara fri att klä sig efter tycke och smak. Kampanjen har sitt ursprung i en av många incidenter av sexuella trakasserier av kvinnor i Egypten:

”We Will Wear Dresses was launched after an incident in the Delta city of Tanta where a young woman who objected to harassment by standing in front of her harasser’s car was run over in response.” 

 

Vi hamnar alltid här. Vid kvinnors rörelsefrihet i samhället. Jag har skrivit om detta förut och tanken på rörelsefriheten återkom senast häromdagen när jag hamnade i en diskussion om hur man ska ställa sig till de knepigare delarna av hijabuppropet. Den del av hijabuppropet som handlar om att ta ställning mot främlingsfientlighet och våld är både oproblematisk och välkommen och jag inser att det även här handlar om att kräva rörelsefrihet – denna gång för alla som väljer slöjan. Den friheten och rätten ska man ha, det är självklart.

Men slöjan som symbol för detta ställningstagande är inte oproblematisk. Det är kluvet. För mig är slöjan intimt kopplad till frågan om kvinnors rörelsefrihet. Jo, jag inser att det för många är ett helt privat val och dessa har jag full respekt för.

 

Men. På många håll i världen är slöjan förutsättningen för att man alls ska få röra sig i det offentliga rummet. Utan den är du och din kropp ett otillåtet element. Den har dessutom en dimension som tillskriver män en sexualitet som framstår just så okontrollerad som våldtäkterna i Indien. Täck dig, annars går det illa, liksom.

Än jobbigare blir det när man ser små barn i slöja (vilket förekommer i Hijabuppropets olika fora på nätet). Särskilt fotsida varianter på barn har jag mycket svårt att sortera klädseln som ”privat val”. Skulle verkligen ett barn i springa/hoppa/cykla-ålder välja plagg som begränsar så? Och även om den inte är fotsid – hur ska jag tolka en täckt 5-6-7-8-årig flicka? Är det även här fråga om kvinnornas eggande egenskaper som täcks ”för säkerhets skull”?

 

För mig är det oerhört svårt att frikoppla plagget från dess belastande symbolik. Och nej, innan invändningarna börjar hagla. Jag har aldrig funnit jämförelserna med vår västliga utseendehets rimliga. ”Förtrycket” från sminket, smalkravet och bröstoperationerna är helt enkelt inte jämförbart. Ingen sedlighetspolis har någonsin kontrollerat om du är tillräckligt botoxad. Ingen stat har någonsin reglerat våra sminkvanor för att kvinnor inte ska ”gå ut hur fula som helst”.

Visst kan sociala krav/konventioner kännas förtryckande, men priset för att skippa läppstiftet eller sola toppless med sina hängtuttar bli kan aldrig bli att våldsmonopolet kommer och läxar upp dig. Det är en principiellt tung skillnad. Som attribut i en solidaritetshandling som syftar till frihet från förtryck är plagget slöja således allt annat än entydigt och självklart. Därmed inte sagt att man inte stödjer uppropets syften.