X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Just nu pågår det första avsnittet av Belinda Olssons tv-sända uppgörelse med feminismen. Jag tjuvtittade på det igår kväll och fann det…ja…mysigt. Det är småputtrigt och fundersamt, ibland intill det överdrivnas gräns. Varje beståndsdel ackompanjeras av små övertydliga klipp där Olsson traskar eller cyklar gatan fram i sin mössa och liksom agerar ut sin tvekan och sina tvivel medelst ansiktsmuskulatur. Hon lägger aldrig ett finger på hakan och säger ”hm”, men vi är nästan där.  (Obs! Ingen får tolka detta stycke som härskarteknik då man måste få analysera det som syns i bild när det som syns i bild är en del av berättandet!)

Men all denna övertydliga eftertanke till fots och på cykel blir ändå inte irriterande. Skälet till detta tror jag är att tvivel och eftertänksamhet är så ovanliga företeelser i sammanhanget feminism att man blir smått själaglad av att se nån fundera ett extra varv, känna lite inåt och rynka lite på näsan i förbryllelse. Det är på något sätt talande att denna högst milda form av kritik redan innan sändning har föranlett så mycket muller och rentav upprördhet. Utrymmet för ens ett tvekande ”hmm” är inte så stort, tydligen.

 

Jovisst. Det blir lite äpplen och päron ibland. Som när Femenaktivisters metod att via bröst sno åt sig uppmärksamhet för en fråga de vill sätta ljus på relateras till Bara bröst-nätverket i Malmö, vars kamp resulterade i särskilda bröst-tider på simhallen – som ingen utnyttjar. Det kan man givetvis fnissa lite åt, men när Femen besvärar den tunisiska ambassaden bland annat med fallet Amina så är det svårt att inte tänka på att de två exemplens dignitet är synnerligen olika, även om bröstmetoden verkar vara en tidlös väg till rubriker och löpsedlar…

Amina lämnade sedermera Femen, bland annat pga att organisationen inte visar den respekt för religion som hon skulle önska. Det är ett beslut man kan ha full respekt för. Men sakfrågan stod hon bi, genom att toppa sin Femen-exit med att posta ytterligare en toplessbild på nätet. Kroppskampviljan var intakt, även i splittringen.

 

Splittring och bröst. Två beståndsdelar i feminismen av idag. Men var är resten?, frågar sig Olsson. Arbetsmarknaden, lönerna? De tråkiga, hårda ekonomiprylarna? Kött och potatis-frågorna?

Tja. Det kan man fråga sig. Inte i spalterna och på bloggarna i alla fall. Svaret Olsson själv når är att dagens feminism är så splittrad och perifer att de frågorna trillat av vagnen. Kanske för att vi har det rätt så bra i Sverige, eller för att feministerna övergivit kött och potatis till förmån för hendagis. (Och så en promenad på det!)

 

Jag ska erkänna att själv orkade jag knappt läsa Fittstim ens när den kom. Förlåt, jag vet, det är en nutidspopulärhistorisk brist att inte ha fulla kollen på Uffegrälet, men jag tyckte allt verkade så tjafsigt redan då. Jag kompenserar denna brist med att skriva om kvinnojourer och vara med i GAPF, eftersom jag anser att hedersförtrycket är kanske vår största och viktigaste feministiska utmaning. För ett bröstfritt men synnerligen illustrativt exempel på detta, läs följande artikel och begrunda att detta är många tjejers vardag.

Med det sagt. Jag ser fram emot nästa avsnitt. Då ska männen avhandlas. Och Uffe. Kanske läge att få koll på det där grälet nu då.
(Om det ens var ett gräl, Linda Skugge anmäler något avvikande uppfattning i ärendet i en text som jag känner viss sympati för. Jamenprecis! Pust. All denna paketering.)

 

Arkiv