X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Här följer en replik från RFSU:s förbundsordförande Kristina Ljungros:

 

Sanna Rayman ger på ledarplats stöd till Kristdemokraternas hållning om att ensamstående kvinnor inte bör ges rätt till assisterad befruktning. Att ensamstående kvinnor ska ges rätt till assisterad befruktning har ett brett stöd i riksdagen som i början av 2012 röstade för att regeringen skyndsamt skulle återkomma med ett lagförslag. Snart tre år senare kan vi knappast beskriva hanteringen som skyndsam, men i våras presenterades utredningen och det är nu hög tid att denna möjlighet införs i Sverige.

Raymans argumentation bygger på att staten inte ska möjliggöra detta då statens uppgift är att tillvarata barns egenintresse. Jag delar helt uppfattningen att familjepolitiska åtgärder alltid ska ta sin grund i ett barnperspektiv. Jag tror att vi delar förhoppning om att alla barn som kommer till världen ska vara efterlängtade och önskade av vuxna som ser fram emot föräldraskapet. Jag har svårt att tänka mig några barn som är mer välplanerade och efterlängtade än de som tillkommer genom assisterad befruktning. Att motarbeta kvinnor som inte lever i en kärleksrelation, men som önskar bilda en efterlängtad familj och leva med ett önskat barn är för mig inte att sätta barnets bästa i fokus. Detta blir ännu mer obegripligt när ensamstående redan idag har möjlighet att adoptera. Varför ska ensamstående ha rätt att prövas som adoptivföräldrar men inte rätten att bära sitt eget barn?

Idag reser ensamstående kvinnor från Sverige utomlands för att kunna få hjälp med assisterad befruktning, tillexempel till Danmark som tillåter anonyma donatorer. När assisterad befruktning för ensamstående nu väntas tillåtas i Sverige kommer de barn som tillkommer på detta sätt i Sverige att längre fram i livet kunna få kunskap om donator. Därmed ökar antalet barn som får rätt till information om sitt genetiska ursprung, är inte det att föredra?

 

Att växa upp med en förälder är givetvis inte synonymt med isolering. Barn i en familj med två föräldrar kan leva mycket isolerat med frånvarande föräldrar, vilket kan jämföras med en person som inte lever i en kärleksrelation men som har ett stort nätverk av andra vuxna som är närvarande i barnens liv. Möjligheten till en trygg och kärleksfull uppväxt är inte knuten till kön eller relationsform och det viktigaste för ett barn är inte att växa upp i en viss familjeform, utan att växa upp i en familj som ger kärlek och omtanke. Det finns inte heller någonting som säger att en person som idag är ensamstående inte kommer att inleda en kärleksrelation framöver, men tiden för att kunna bli gravid är begränsad.

Redan idag finns många barn i Sverige som tillkommit genom att kvinnor på egen hand genomgått assisterad befruktning. Argumenten om att ensamstående inte bör ges rätt till denna vård skickar en signal till dessa familjer om att de inte är lika önskvärda och att dessa föräldrar inte kan erbjuda en lika bra uppväxt för sina barn.

Kristina Ljungros

Förbundsordförande RFSU

 

 

SVAR

”Raymans argumentation bygger på att staten inte ska möjliggöra detta då statens uppgift är att tillvarata barns egenintresse”, skriver Kristina Ljungros. Så långt korrekt, men därefter börjar hon besvara argument som jag inte anfört. Hon säger sig dela uppfattningen att frågan bör utgå ifrån ett barnperspektiv, men förefaller sedan reducera barnperspektivet till att handla om att vara älskad, vilket i ärlighetens namn är en lite grund syn på barns rättigheter. I min ursprungstext skrev jag uttryckligen följande:

”Massor av barn lever i högsta välmåga med kärleksfulla mödrar, en del rentav genom heminseminering, en del via livets vindlingar. Men frågan handlar inte om vem som kan ha det bra.”

Ändå baserar Ljungros hela sin argumentation på detta med efterlängtad, älskad, trygg, välplanerad och önskad. Låt mig därför säga det igen. Skälet att jag landat i att vara emot detta har ingenting att göra med att jag inbillar mig att barn som växer upp med en förälder skulle gå miste om kärlek i livet. Inte ett spår. Givetvis flödar kärleken i dessa familjer. Min invändning är principiell, inte emotionell. Dessa barn skulle – till skillnad från alla andra barn – ha en, inte två, föräldrar att rikta legitima anspråk mot. Igen:

”Frågan handlar om vad staten får göra för typer av inskränkningar i sin likabehandling av människor, i det här fallet människor som inte kan föra sin egen talan. I förhållandet mellan barn och stat är det statens uppgift att tillvarata varje barns egenintresse. Ett uttryck för detta är att vi – för att garantera alla barns barnkonventionsenliga rätt till sitt ursprung och sina föräldrar – gör faderskapsutredningar. De lyckas kanske inte alltid, men den statliga plikten har varit att tillvarata detta intresse åt barnen då de inte kan efterfråga sina rättigheter.

Ett annat exempel där staten företräder barnet är adoptioner. Att här tala i termer av att barnen som adopteras bort ”kan ha det bra där också” skulle med rätta uppfattas som gräsligt. Utgångspunkten måste alltid vara att adoptionen i fråga anses vara det bästa, det som tjänar det aktuella barnets egenintresse. Aldrig skulle man i dessa sammanhang försöka lägga de presumtiva adoptivföräldrarnas barnlängtan i vågskålen, som någon sorts del i argumentationen. Barnets egenintresse allena ska råda när staten för över ett föräldraskap.”

 

Kan det ligga i ett adoptivbarns egenintresse att adopteras av en singelförälder? Absolut. Men den prövningen görs utifrån en befintlig verklighet där singeladoptionen befinns tjäna egenintresset – hos barnet. Ljungros frågar sig varför ensamstående ska ”ha rätt att prövas som adoptivföräldrar men inte rätten att bära sitt eget barn”. Svaret är förstås att ingetdera är en rättighet.

Jämförelsen är därtill haltande. Singelinseminationen är väsensskild. Här ska vi sätta ett barn till världen, ett barn vars rättigheter redan från första stund har kringskurits, med statens goda minne. Om man vill göra den sortens inskränkningar så bör man vara införstådd med att det äger en moralisk dimension och låta det vara en relation, en mellanmänsklig angelägenhet mellan mor och barn. Inte en juridisk affär mellan staten och barnet. Jag repeterar:

”Det staten i och med singelinseminationen föreslår är en möjlighet att inskränka barnets rätt, på begäran av modern. Det som föreslås är möjligheten att i vissa fall kunna upphäva och utradera ett faderskap. Att det inte behöver bli dåligt för varje enskilt barn säger sig självt. Men statens plikt är att företräda barnets rättigheter, inte att inskränka dem.”

Med detta sagt: jag menar att frågan är svår och känner verkligen starkt för alla som jagas av barnlängtan. Således skulle jag oerhört gärna ta del av argument som riktade in sig mer precist på mina egna. Hade gärna vikit ner mig i frågan om rimliga kryphål fanns.

Sanna Rayman

 

Arkiv