X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Det börjar med en introduktion influerad av en klassiskt nationell självspäkning. En bild på Svenskt Näringslivs huvudkontor flankerar artikeln och i inslaget berättas om hur Jan Gradvall hört från en fransk affärsman att ”I Paris drar affärsmän lott för att slippa äta lunch med svenskar.”

Anledningen är att svenska affärsmän är så okultiverade, typ. ”De bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett nån konst och ingen har nån religion.”

Nåja. Vi kan ju börja med att konstatera att en fransman kanske inte riktigt är den kvantitativa undersökning man brukar kräva för att påstå saker om folk, men fine, det är väl fullt möjligt att svenska näringslivstoppar påfåglar sig mer med golf och segling än med opera och kyrklighet. Förresten gäller det nog även för svenska folket i allmänhet – affärsmän eller ej. Vår kyrklighet handlar mer om kyrkokören än teologiska spörsmål och vår fäbless för friluftsliv och utomhussporter är ju omvittnad. Det är kanske trist, men jag slår vad om att svenska affärsmän har andra fördelar jämfört med sina franska kolleger. De kanske har bättre kondis?

 

Om vi bortser från ”min nationalitet är sämre än din-leken” så är temat för inslaget intressant. Det stämmer ju att framgångarna när det kommer till regeringens ambition att gifta ihop kulturen och näringslivet har varit sisådär. Och även om skillnader i bildningstradition säkert är en del i svårigheterna så tror jag att det finns också andra bristande traditioner att titta på.

Om man tittar på en hel del svensk kultur från de senaste decennierna så präglas den inte sällan av en mycket skarp politisk udd riktad mot allt vad företag och företagande heter. Det är onda direktörer i parti och minut. Signalerna från kulturbranschens aktörer har rätt sällan varit ”hej ska vi leka”, om man säger så.

Redan idén om olika former av ekonomisk samverkan, mecenatskap eller andra arrangemang där näringslivet går in med sponsring eller dylikt provocerar många då den tas som ett önskemål om att dra in de statliga pengarna till kultur. Därtill är det inte helt ovanligt att kulturskapare tror att ett samarbete med en mecenat skulle kunna innebära ofrihet i skapandet, vilket har inneburit att synen inte sällan har varit att statens kulturstöd behövs inte bara för att kulturen ska bli till, utan också för att den ska slippa samröre med andra branscher. Hade inställningen till sponsring och dylikt varit mer välvillig hade nog också ilskan varit större över att Alliansens löften om att underlätta sponsring m.m gått upp i rök.

 

Tar man med dessa faktorer i bilden blir den tröga utvecklingen mer begriplig. Nya umgängesformer skapas inte över en natt, inte ens om en regering skapar mötesplatser i form av seminarier. Om jag ska gissa så tror jag att helt andra saker än satsningarna på nätverkande på sikt kommer visa sig ha betydelse för umgänget mellan kultur- och näringsliv. Visst, det ivriga pratet om entreprenörsanda och kreativa näringar må kännas krystat emellanåt, men att kurser i företagande inkluderats i konstnärliga utbildningar innebär att insikter om företagandets villkor kommer att finnas med på ett mycket mer naturligt sätt framöver. Det är en avsevärt bättre grund än hur det varit hittills. Det har inte varit helt ovanligt att kulturutövare bildar ideella kulturföreningar för sin verksamhet just för att företagandet, momsen, redovisandet och skattereglerna känts alltför oöverstigligt.

I ett annat inslag märks tydligt hur liten förståelsen fortfarande är. En konstnär som deltagit i en kulturinkubatorssatsning hoppade exempelvis av i l halvtid eftersom hon fann företagarspråket så provocerande:

”Men efter ett och ett halvt år hoppade Elin av. En stor anledning var språket som användes som hon kände alltför ofta indikerade vinst och marknadstänk.
– Jag kan inte leva livet och göra min konst och tänka att det här kan jag tjäna på! Ekonomiskt o kulturellt statusmässigt. Då går jag sönder! Ibland är det som att det tangerar till att det blir så då blir jag skitstressad. Det tänker jag med att vara entreprenör, det är att sälja sig själv med baktanke att få ut nåt av det, säger Elin Magnusson.
– Jag tror att det är ett förtäckt hot innan man förstått vad det är. Nu ska jag tvingas in i en mall. Som inte är jag.
Klas Rabe är projektledare för alla Tillväxtverkets satsningar på att få kulturen och näringslivet att närma sig varandra. Han håller med om att det finns ett problem i språket och kanske framförallt ordet ”entreprenör”.”

 

Inkubatorssatsningen handlade alltså om att få till stånd en ”bättre kontakt med näringslivet”. Inte ”bli lönsam, annars!”, utan ett försök att skapa kontaktytor. Konstnären i fråga avbröt alltså dessa försök när det visade sig att människorna hon skulle ha kontakt med inte hade samma livsval,  försörjningssituation och ordval som hon. I kid you not.

Ähum. Det kanske är med svenska konstnärer som med svenska affärsmän, de orkar bara prata om sitt?

Det är säkert bra om fler affärsmän läser fler romaner och konsumerar mer kultur. Men kulturvärlden har en del attitydproblem att fila på den också.

I afton sänds ytterligare en del i Kulturradions serie kallad Kartan och verkligheten, en serie som summerar och analyserar Alliansens kulturpolitik. I kvällens avsnitt kan man höra undertecknad delta i ett panelsamtal i ämnet.

Arkiv