”Åsa-Nisse-filmernas exempellösa publikframgångar hör till de stora socialpsykologiska gåtorna i svensk filmhistoria.” Det konstaterade Leif Furhammar i Folklighetsfabriken (Pan/Norstedts 1979), hans historik över det råkommersiella bolag, Svensk Talfilm, som låg bakom de femton första av de totalt tjugo i serien.
”Endast sex av de femton filmerna har ett sammanhängande händelseförlopp. De övriga består av lösa episoder radade på varandra utan att dramatisk kontinuitet, stegring eller rytm är skönjbara, vare sig i delar eller helhet. Även i övrigt förefaller filmerna att vara fullständigt renons på vad som brukar betraktas som berättarteknisk professionalism.”
Filmerna följer en given schematik. I persongalleriet finns Åsa-Nisse och bästa vännen Klabbarparn, deras kärringar Eulalia och Kristin, den kärlekskranke bodknodden Sjökvist och hans dröm fröken Brita, landsfiskalen och dennes sköna sekreterare/hembiträde, samt en popartist som Snoddas eller Anita Lindblom och oftast även ett divertissement för en mognare publik, såsom Den sjungande bonden Bertil Boo.
Den typiska filmen utspelar sig huvudsakligen i Knohult, med åtminstone en scen i handelsboden, en annan på landsvägen, en vid busshållplatsen etcetera. Där ägnar sig Åsa-Nisse åt tjuvjakt och uppfinnande (ofta med explosioner som följd), emellan vilket han trakasserar handlare Sjökvist och/eller ordningsmakten. Handlingen uppvisar ett ungt älskande par som behöver hjälp på traven, som kontrasteras mot Sjökvistens ständiga förnedring på området. Vanligen innehåller varje film en resa, kanske till Stockholm med lurendrejare och fala damer till förtret för kärringarna, eller rentav till Mallorca, varvid kulturkrockar uppstår. Filmens klimax återfinns i en vansinnesfärd med bil eller båt, och avslutas med att Åsa-Nisse tack vare bonnförnuft eller -röta triumferar.
De tidigare filmerna nådde alla miljonpublik, i en tid när svensk film i övrigt började tappa. Faktum är att Åsa-Nisse än idag kan räknas som svensk films mest dragande namn, jämte Edvard Persson. Detta trots att kvaliteten var så låg att den svenska filmpolitikens fader Harry Schein senare anmälde SVT till Radionämnden när Svensk Talfilms katalog köpts in. När Åsa-Nisse slutligen visades i tv – 22 år efter att filmen ursprungligen haft biopremiär – uppmättes publiken till 3,84 miljoner personer. Flera av de andra filmerna nådde över 40 procent av Sveriges totala tv-publik.
Visserligen riktades filmerna på ett begåvat sätt mot en tidigare oexploaterad publik: landsbygdsfolk och faktiskt även frireligiösa (filmerna saknar exempelvis brännvinshumor, som annars var stapelvara i bonnkomiken, och svordomarna klippte man bort från ljudbandet). Men kassaframgångarna måste ytterst bero på något annat. Kanske fann Åsa-Nisse helt enkelt den svenska folksjälen, om man nu kan prata om något sådant.
Om så var fallet kan vi vänta oss framgång även för Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult, som har premiär i dag, och som redan möts av mördande kritik.
Hur skrämmande det än kan låta för landets kulturskribenter skulle detta innebära att KD:s Göran Hägglund kanske ändå hade rätt när han påstod att det finns ett ”verklighetens folk”, som känner igen sig i det småskaliga men skyr huvudstadens fasader, som gillar rättvisa men inte centralmaktens klåfingrighet, som föredrar byoriginalets klurighet framför kulturelitens obegriplighet, och som finner ett värdigt liv i jakt, fiske och livslånga relationer i lust och inte minst nöd, om de bara får bränna av en tändhatt under Sjökvistens utedass då och då.
Kanske kan det också förklara varför huvudstadens politiska idédebatt, som lyfter könsneutrala toaletter och butlers i tunnelbanan istället för bensinpriser eller vargproblem, får så dåligt gensvar i denna (ska vi säga pursvenska?) väljarbas. Även detta en socialpsykologisk gåta för somliga.
