PJ Anders Linder
Ett par ryska bombplan, eskorterade av jakt, flyger ut över Östersjön. Plötsligt lämnar de den förväntade rutten och sticker i väg mot Gotska sandön. De kommer inte in över svenskt luftrum men genomför en övning, som riktar sig mot mål på svenska fastlandet.
Två Natoplan går upp från sin litauiska bas och följer efter. De svenska planen står kvar på marken. Incidentberedskapen blir en incident i sig. SvD:s Mikael Holmström avslöjade alltsammans i går.
Utrikesminister Carl Bildt kommenterar: ”Vi reagerar inte på allting.”
Föreställ er att det här hade inträffat under Göran Perssons regering. Vem tror att Moderaterna då hade sagt att det var bäst som skedde? Alla? Någon? Ingen.
Fast nu är det nya tider. Vi har sett många exempel på att M behandlar försvarsfrågan med vänster hand, och i går blev de praktiska följderna tydliga. Resurserna är så uttunnade att vi inte alltid har plan i beredskap. Det borde inte komma som en överraskning, för Riksrevisionen har redan varnat om hur illa det står till. Men medvetenheten blir en annan när man får det så här svart på vitt att Sverige tidvis ligger skyddslöst.
Sveriges säkerhetspolitik består numera av den så kallade Solidaritetsförklaringen, som i klartext innebär att vi inte vill vara med i någon militärallians men ändå utgår från att vi ska få hjälp vid kriser. Det skulle inte förvåna om regeringen tar incidenten som ett kvitto på att strategin fungerar; Nato ställde ju upp med flygplan. Ministrarna kan luta sig ännu längre tillbaka.
Alternativet är att de kvicknar till och inser att vår svaghet och passivitet håller på att skapa ett säkerhetsvakuum i Östersjöområdet med allt vad det betyder av otydlighet och osäkerhet. Hoppet är det sista som överger oss.