Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Att Egyptens diktator sedan 1981 – Hosni Mubarak – avgår är inget mindre än en milstolpe i Arabvärldens historia. Det har förvisso skett revolutioner förr i närområdet. Men Egypten är något annat än det persiska och shiamuslimska Iran, som reste sig mot shahen 1979, och tyvärr därefter grundade den islamiska republiken. Egypten är också något annat än det etniskt och religiöst diversifierade Libanon, som hade sin Cederrevolution 2006 och då kastade av sig Syriens tentakler.

Egypten är en av centralmakterna i den dominerande islamiska trosriktningen, och en av Arabvärldens mest tongivande nationer. Vad som händer i Egypten spelar på så sätt roll för alla sunnimuslimer och alla araber.

Den som ritar en karta över Mellanöstern och färglägger länderna efter graden av ofrihet får en deprimerande monokrom bild. Israel avviker, som det enda land där den arabiska befolkningen har fullständiga demokratiska fri- och rättigheter. Det multireligiösa och mångkulturella Libanon betraktas som delvis fritt. Även Marocko får en något ljusare ton, som den egentliga Arabvärldens enda delvis fria land. I övrigt råder ofrihet.

Att en befolkning i ett arabiskt land får inflytande över av- och tillsättande av stats- eller regeringschef sker med andra ord inte varje dag. De demonstranter på Tahrirtorget i Kairo som trotsat överheten allt sedan protesterna bröt ut i slutet av januari har åstadkommit något enormt stort, som kommer att ge svall över hela regionen.

Det finns, med all rätt, farhågor kring vad som ska komma efter Mubarak. Regionen saknar demokratiska traditioner, och som exemplet Iran visat är det fullt möjligt att på revolutionär väg ersätta ett totalitärt vanstyre med något ännu värre. Även för grannländer, som Israel, finns det goda skäl att bereda sig på ofredsår.

Men farhågorna ska inte tillåtas skymma sikten för att revolutionen i Egypten är ett demokratiskt genombrott i en region där snart sagt varje metod att införa demokrati har prövats och misslyckats. Vad det får för konsekvenser för mentaliteten i Jemen, i Jordanien, i Saudiarabien – det går inte att förutse.

Opinionsmätningar i Arabvärlden visar entydigt att befolkningarna vill ha demokrati. Samma mätningar visar tyvärr också att befolkningarna har ganska grumliga föreställningar om vad demokrati kräver: exempelvis åtskillnad mellan religion och politik. Att demokratin kommer att blomstra samma dag som Mubarak avgår är därmed fullständigt osannolikt.

Men någonstans, någon gång, måste den långa processen av demokratisering börja. Förhoppningsvis var det denna dag.

Arkiv