En stor dag för friheten i Arabvärlden

Att Egyptens diktator sedan 1981 – Hosni Mubarak – avgår är inget mindre än en milstolpe i Arabvärldens historia. Det har förvisso skett revolutioner förr i närområdet. Men Egypten är något annat än det persiska och shiamuslimska Iran, som reste sig mot shahen 1979, och tyvärr därefter grundade den islamiska republiken. Egypten är också något annat än det etniskt och religiöst diversifierade Libanon, som hade sin Cederrevolution 2006 och då kastade av sig Syriens tentakler.

Egypten är en av centralmakterna i den dominerande islamiska trosriktningen, och en av Arabvärldens mest tongivande nationer. Vad som händer i Egypten spelar på så sätt roll för alla sunnimuslimer och alla araber.

Den som ritar en karta över Mellanöstern och färglägger länderna efter graden av ofrihet får en deprimerande monokrom bild. Israel avviker, som det enda land där den arabiska befolkningen har fullständiga demokratiska fri- och rättigheter. Det multireligiösa och mångkulturella Libanon betraktas som delvis fritt. Även Marocko får en något ljusare ton, som den egentliga Arabvärldens enda delvis fria land. I övrigt råder ofrihet.

Att en befolkning i ett arabiskt land får inflytande över av- och tillsättande av stats- eller regeringschef sker med andra ord inte varje dag. De demonstranter på Tahrirtorget i Kairo som trotsat överheten allt sedan protesterna bröt ut i slutet av januari har åstadkommit något enormt stort, som kommer att ge svall över hela regionen.

Det finns, med all rätt, farhågor kring vad som ska komma efter Mubarak. Regionen saknar demokratiska traditioner, och som exemplet Iran visat är det fullt möjligt att på revolutionär väg ersätta ett totalitärt vanstyre med något ännu värre. Även för grannländer, som Israel, finns det goda skäl att bereda sig på ofredsår.

Men farhågorna ska inte tillåtas skymma sikten för att revolutionen i Egypten är ett demokratiskt genombrott i en region där snart sagt varje metod att införa demokrati har prövats och misslyckats. Vad det får för konsekvenser för mentaliteten i Jemen, i Jordanien, i Saudiarabien – det går inte att förutse.

Opinionsmätningar i Arabvärlden visar entydigt att befolkningarna vill ha demokrati. Samma mätningar visar tyvärr också att befolkningarna har ganska grumliga föreställningar om vad demokrati kräver: exempelvis åtskillnad mellan religion och politik. Att demokratin kommer att blomstra samma dag som Mubarak avgår är därmed fullständigt osannolikt.

Men någonstans, någon gång, måste den långa processen av demokratisering börja. Förhoppningsvis var det denna dag.

Visa kommentarer (0 st)

Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID.
Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chefredaktör SvD.se Läs reglerna i sin helhet

Kommentarer inaktiverade.

Kontakta oss

Välkommen till debatten i SvD

Vi tar emot artiklar i aktuella ämnen. Carina Stensson, redaktör, Carl-Johan Bilkenroth, biträdande redaktör. Mejla brannpunkt@svd.se, eller ring 08-135149

INTERVJUSERIE

Cecilia Stegö Chilò intervjuar partiledarna.

Del 3: Ingen reträtt från Björklund

Ledare

Hejdå, Matematik!

LEDARE

20 procent av ingenjörsstudenterna kunde inte grundskolematten

Snarast ett försvar mot Stefan Löfven

LEDARE

Sveriges försvars- och säkerhetsproblem är inte budgetmässiga

Hurra för
stoppad nystart!

LEDARE

EU-kommissionen och försvarssatsningen i grevens tid

Den som är mest Björklund vinner

LEDARE

Vänstersidans skolretorik börjar låta misstänkt borgerlig

Fastighetsskötsel
av instabilt hus

LEDARE

Statligt ägande skapar motstridiga intressen

Byn som blev centrum för händelserna

KRÖNIKA

Kocken på Stamgärde skola i Undersåker bröt mot julbordsförbudet