Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

På flera håll (denna ledarsida, Expressens dito samt i Dagens Industri) har migrationens omfattning lyfts till diskussion och i Studio Ett igår uppmärksammandes detta i ett inslag med intervjuer samt en liten debatt (den senare mellan ledarsidans chef Tove Lifvendahl och Anders Lindberg).

I diskussionen syntes flera av de fallgropar som diskussionen om migration har ovanan att trilla ned i så jag tänkte att om vi märker ut dem tydligt så kanske vi kan hålla debatten lite mer saklig och renhårig framöver, inte minst genom att vi då lättare kan identifiera när någon osaklig typ börjar skotta med spaden. Yes? Yes!

 

1) Grumliga gropen
Gårdagens gropgrävare Anders Lindberg, har för vana att kalla åsikter som skiljer sig från hans för ”retorik”. Smidigt nog anser han sig inte behöva bemöta något då, det räcker med ohederliga antydningar om att ”retoriken” är lånad från främlingsfientliga läger och är sådant som vi ”hört förut” genom åren. Förvisso är detta ett grepp som mest slår tillbaka på Lindbergs eget anseende som debattör, men det är ändå värt att påminna om att ingen seriös ska behöva finna sig i Lindbergs och andras fulknep.

 

2) Been there, done that-gropen
För att förstärka jämförelsen med historiska erfarenheter av främlingsfientlighet tar Lindberg även upp Balkankriget och det år då mottagandet såg ut ungefär som i år och menar att eftersom såväl mottagning som integration efterhand löste den situationen så finns det inga skäl att oroa sig för den här situationen heller.

Saken är dock den att Anders Lindberg här gör en jämförelse som Migrationsverket självt specifikt tar upp i den nya asylprognosen – för att visa hur olik den situationen är dagens.

Man skriver att: ”Till skillnad från Balkankriget på 90‐talet, då Sverige ett enskilt år tog emot över 84 000 asylsökande (84 018 år 1992), står vi idag inför en utveckling under en längre tid.” (Se bilagorna, s.63).

Dagens situation är med andra ord annorlunda. Det vi ser är inte en topp, utan en varaktig nivåhöjning, samtidigt som mottagandet knakar i fogarna. Bostadsbristen är inte ny för i år och propparna i systemet blir allt mer omfattande. Migrationsverket räknar hela tiden på ett huvudscenario – samt ett övre och undre dito. Men tittar på man på de senaste prognoserna har vi regelmässigt överträffat detta huvudscenario kvartalsvis. I våras var prognosen som lägst 57 000 och som högst 70 000 asylsökande för innevarande år. När en ny prognos landade i juli hade den 75 000 som lägstascenario, men man satte 80 000 som huvudscenario. I den färskaste prognosen är huvudscenariot istället 83 000. Planeringsunderlaget för 2015 är 95 000, men givet att verket samtidigt säger att man inte ser någon ljusning så lär vi få se fler uppräkningar framöver. Kort sagt. Detta är inte Balkanåret 1992. Anders Lindbergs försök att undkomma saklig diskussion av nuet med hänvisning till gårdagen saknar trovärdighet.

 

3) Räknegropen
Många verkar anta ifrån att en diskussion om volymer har som utgångspunkt att det ska finnas ett visst antal som får komma, varpå dörren obönhörligen stängs. Så är det naturligtvis inte. Givetvis kan volymer aldrig vara styrinstrumentet, det är rättsligt orimligt. Det vore exempelvis befängt att hålla sig med ett numerärt tak för sjukskrivningar, ingen menar att efter 150 000 personer får ingen mer bli sjukskriven. Däremot är nivåer och effekter på nivåer av den förda politiken en helt legitim faktor att diskutera när policyn utformas. Den generella inriktningen på politiken måste utformas på ett sådant sätt att den blir ekonomiskt hållbar. Här skiljer sig inte migrationsområdet från andra politikområden.

Poängen är alltså inte att vi ska sätta ett ”max för lokalen” och slaviskt följa detta, utan snarare att vi måste se till att lokalen alltid har förmåga att släppa in när situationer eskalerar i världen. Den förmågan är inte på topp idag – när behovet är skriande – och skälet till det är bland annat de gångna årens migrationsuppgörelser som har underlättat för människor som inte har asylskäl att få uppehållstillstånd i Sverige. Vi har också för lågt ställda försörjningskrav när det gäller anhöriginvandring och vi definierar anhöriginvandring långt bredare än nödvändigt. Allt sammantaget har bidragit till att vi står illa rustade att göra vår medmänskliga plikt när det verkligen behövs.

 

4) Vem ska hem-gropen
Jaha! Så vem ska få stanna då? Hur avgör du det!?

Uppfordrande frågor regnar över den som önskar en hållbar politik. På inget annat område begär vi motsvarande av debattörer. En kritik mot ett landsting som går med ständiga underskott möts inte med ”Då får du peka ut vem som inte ska ha vård!” och motsvarande reaktion i migrationspolitiken är förstås lika orimlig. En debattör som påtalar det ohållbara i att flyktingmottagandet om bara några år kommer kosta lika mycket som hela rättsväsendet årligen är inte skyldig att peka ut ”vem som ska hem”. Skilj vänligen på policy och tillämpning. Vilket leder oss till nästa grop…

 

5) Rättighetsgropen
Ett vanligt argument i den här diskussionen är att det över huvud taget inte är möjligt att begränsa migrationens omfattning utan att omedelbart bryta mot konventioner. ”Sverige måste givetvis leva upp till internationella konventioner och ge skydd till människor som flyr undan krig och förföljelse”, skrev Anna Dahlberg i Expressen häromdagen. Samma andemening inskärptes av Tove Lifvendahl i P1 igår.

Det hindrade emellertid inte Anders Lindberg från att göra en egen, vulgär, tolkning. Klarspråk i ärendet, förklarade han, är att när man förespråkar begränsning så vill man sända folk tillbaka till kriget, i strid med asylrätten. Detta är nonsens. Det som anförs, av samtliga i denna debatt, är att vi måste prioritera.

Politik är att vilja, sägs det ibland. En sannare vardagsbeskrivning av politikens hantverk är nog att politik är att prioritera. Detta innebär absolut inte att neka flyktingar asyl, men däremot innebär det att vi bör se till så att det är just denna grupp som har företräde. Det är inte konstigare än att vi prioriterar i vården eller på andra politikområden, som även de har konventioner i ryggen. Allt för mycket tid och resurser används tex för att hantera och avslå ansökningar från västra Balkan, från länder som rentav aspirerar på EU-inträde. Här finns möjlighet till effektivisering och detta är bara ett exempel. Även i andra delar finns utrymme för uppstramning som inte alls måste innebära konventionsbrott. Stäm i bäcken när det gäller slapp passhantering, undvik att automatiskt ge permanenta uppehållstillstånd, utred varför vi skiljer oss så kraftigt från andra europeiska länder vars migration anses konventionsenlig. (För ingen påstår väl att vi är de enda i Europa som följer konventioner?) I jämförelse med många andra länder är beviljandegraden i Sverige betydligt högre, och mycket tyder på att våra asylprövningar förhållandevis ytliga och orkeslösa – något som ingen konvention kräver av oss.

 

6) Integrationsgropen
Integrationsdiskussionen är förvisso inte irrelevant, verkligen inte. Givetvis finns det en koppling mellan hur väl integrationen fungerar och hur hög mottagningskapacitet vi har. Men, problemet som nu måste påpekas är att vi använder integrationen som undanflykt. Varje samtalsförsök om nivåer möts med invändningen att det inte är nivåerna som är huvudsaken, utan att vi måste göra vår ”integrationspolitiska hemläxa”. Jag har inga invändningar i sak mot detta rent teoretiskt. Men nu är det ju emellertid så att den hemläxan inte verkar lösas i närtid. Tvärtom. Regeringen medger öppet i sin budget att såväl sysselsättning som BNP väntas dämpas. Efterfrågan på slopad LAS och möjliggörande av lönekonkurrens nedåt är inte överväldigande, så den vägen ser stängd ut, inte minst under de närmsta år som vi diskuterar.

Inte heller bostadsproblematiken har sin lösning i närtid. Nuvarande regering har ett mål om 250000 bostäder till 2020, vilket är i underkant i förhållande till migrationsverkets prognoser som sträcker sig till 2018 (se tex Mats Edman om den anhöriginvandring som väntas följa av migrationsprognosen). Och då talar vi bara om detta bostadsmåls relation till den väntade migrationen. Ovanpå detta finns förstås den andra bostadsbristen, det vill säga behoven hos den befolkning vars intressen de folkvalda är satta att ta tillvara.

Kort sagt. Att hänvisa till bättre politik avseende arbetsmarknad, bostäder och integration duger inte, om man de facto inte har någon trovärdig sådan.

Och att ägna all sin möda åt att gräva gropar att knuffa ner sina kritiker i ser inte heller särskilt förtroendeingivande ut, för övrigt.

Arkiv

Fler bloggar