X
Annons
X

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Vissa ord och begrepp blir så etablerade att man använder dem utan att reflektera. Begreppet ”strukturell rasism” har blivit något som en del tar till för att förklara alla skillnader mellan inrikes och utrikes födda. Att prata om strukturer ger en lättköpt intellektuell glans till diffusa flummerier.

I senaste numret av Magasinet Neo skriver Fredrik Johansson, chef för Stockholms Handelskammares analys- och policyavdelning, om när Stefan Löfven i sitt kongresstal sade sig vilja ta krafttag mot den strukturella rasismen.”Rasistiska tankesätt visar sig i hela samhället, till och med i regeringen” och det var nödvändigt att ”orka se den som finns hos oss själva”.

Men som Johansson skriver lät radiojournalisten Johar Bendjelloul inte Löfven komma undan så lätt och ställde två frågor. ”Vilken rasism har du hittat hos dig, när du har rannsakat ditt inre?” och när Löfven slingrade sig fortsatte han: ”Men det handlar ju om att se strukturer också i sig själv? Har du hittat något sådant?”. Löfvens svar blev ett rakt nej. Det stämmer troligen. Som Johansson skriver: ”Vi är nämligen inte rasister. Inte Stefan Löfven. Inte jag. Antagligen inte heller du som läser detta.” För precis som Johansson skriver är det inte så att en ”rasistisk struktur genomsyrar” vårt samhälle. Rasisterna är få. Men de som finns är tillräckligt problematiska, och som Expo visade härom dagen så har nazistiska Svenskarnas Partis aktivitetsnivå ökat senaste året.

Men Johansson skriver vidare: ”Tankemodellens argumentativa potens överflyglar helt dess förklaringsvärde eller intellektuella stringens. Det har den gemensamt med andra metafysiska föreställningar om ”krafter” som styr våra samhällen. Världsanden och klassernas kamp är den strukturella rasismens andliga kusiner.”

Den självrannsakan som Löfven efterlyser aktualiserar vissa frågor. Kan man någonsin säga att man inte bär på rasistiska föreställningar? Vem har rätt att avstå från det dåliga postkoloniala samvetet? Det kristna Syndafallet innebar att ingen människa är fri från synd – ursynden bor i oss alla. Att påstå något annat är högmod. I vår sekulära tidsålder har den ersatts med en kolonial ursynd. Genom att förneka att en strukturell rasism genomsyrar samhället, att man själv inte är rasist, är inget mindre än modernt högmod. Tanken om att vi alla genomsyras av den strukturella rasismen har flyttat in i vårt kollektiva medvetande där kristendomens synd tills nyligen bodde.

Det postkoloniala dåliga samvetet är ett privilegium i sig där den Andre utesluts. Gemenskapen mellan dem som anses bära på en arvssynd från den koloniala tiden tillåter ingen integration – ingen gemensam horisont vare sig framåt eller bakåt. Man sätts i husarrest i sin hudfärg, precis som under kolonialtiden. Men i dag handlar det om se den Andre som ett offer, i ett permanent underläge, för alltid fjättrad vid historiska orättvisor. Därför anses vissa av oss behöva bedriva en ständig exorcism för att bli av med vår ”strukturella rasism”, och alltid medvetandegöras om vår ursynd. Något annat vore som sagt högmod.

Jag låter Fredrik Johansson avsluta: ”Kanske kan Stefan Löfven leda återgången från metafysiken till verkligheten. Från trosföreställningen om ett samhälle genomsyrat av strukturell rasism, till insikten om att vi står inför reella utmaningar som måste lösas med klok politik för utbildning, arbete och bostäder.”

Arkiv