Ledarbloggen

Tove Lifvendahl

Tove Lifvendahl

Ekots lördagsintervju har intagit samma roll för publika personer som vad en grillning av Åke Ortmark brukade vara: eldprovet. Antingen klarar du dig (hyggligt som bäst), eller också åker du dit. Lyssnarna utgörs till en icke ansenlig del av 1) sådana som själva löper chans/risk (beroende på perspektiv) att hamna i samma heta stol, 2) hovrande tyckare som väntar på att få slå ner.

Jens Spendrup, inte ens årsgammal ordförande i Svenskt Näringsliv, grillades i lördags. Han åkte dit. På frågor om feminism och lagstadgad kvotering uttryckte han tydligt avståndstagande. Det ogillades, ty det är inopportuna ståndpunkter, men var ändå väntat. Vad gäller etiketterna är de alltid viktigare för dem som har valt att klistra dem på sig än för dem som tycker det går bra att tycka saker ändå. Och avseende det senare: Den dagen Svenskt Näringsliv får en ordförande som är beredd att av än så ädla skäl inskränka äganderätten skulle jag vara den första att ropa skandal.

Så kom, nästan som i förbigående frågan om bristen på kvinnor i företagens styrelser beror på att det inte finns fler kompetenta kvinnor? Han svarade ja. Fast det var inte som man skulle kunna tro ett ”Ja.” Utan ett ja, som i brygga över till budskapet, som det heter på konsultspråk. Ett ”ja” så tyst att det är svårt att utan rätt grov tolkningsfrihet avgöra vad det innebar. Han sa ”ja, men låt mig ändå också säga att jag är orolig…” och fortsatte beskriva en oro för de kvinnor som har erfarenhet och kompetens, och som nu vill utveckla och starta företag inom välfärden, men vars verksamhet nu ifrågasätts av politiker. Han fick nästa fråga. Den handlade om euron. Då hade många i nämnda kategori 2) redan slutat lyssna, av pur upphetsning.

 

För bingo! Där satt den! Maskineriet rasslade igång. ”Ja”:ets kontext eller kringresonemang om hur kvinnor i större utsträckning nu tar plats i näringslivet redigerades bort ur kommentarskarusellen – helt ointressant. Vem behöver nyanser när detta praktexemplar av medelålders framgångsrik man i toppen för Den Stora Näringslivsorganisationen (den där med Direktörer), bekräftar allt man redan bestämt sig för att tycka om slika företrädare? Invektiven har haglat från olika håll och alla har varit så snabba, så snabba att ta avstånd på det, för dem, mest fördelaktiga sättet (jag är tveksam till om alla som uttalat sig verkligen lyssnade på vad han sa, och hur han sa det – gissar att många har nöjt sig med de selektiva återgivandena. (”Va? Sa han att det inte fanns kompetenta kvinnor? Typiskt!”).

Ekot är bara att gratulera – ytterligare en trofé i mediebruset. Spinnet var sensationellt bra. Kommentarerna så färgstarka att de blev nyheter i sig. Det var överlag en bra intervju, men själv saknade jag i det nämnda sammanhanget några tillkommande frågor, på temat jämställdhet och kvinnors möjligheter:

Du har valt att i ordförandeposition i tre olika tunga näringslivsorganisationer, rekrytera VD:ar som samtliga är kvinnor. Vad var skälen till det? Spelade det faktum att de var kvinnor någon roll? Fanns det frågor och överväganden som togs i beaktande som handlade om det? Hur resonerade ni kring frågor om det s k livspusslet? Fanns det för- och nackdelar kring kandidaterna som hade med deras könstillhörighet att göra? Förhöll ni er i rekryteringsprocesserna till frågan om kvinnligt och manligt – och i så fall, på vilket sätt?

Jag kan lova att det är många som undrar över just det här. Jag saknade också de här frågorna – som alltid ställs till kvinnor i toppositioner i näringslivet, men motsvarande aldrig till män:

Jens Spendrup, hur har du löst ditt eget livspussel? Hur har du lyckats kombinera företagslivet med familj? Hur har du blivit bemött i din nya position? Hade det varit skillnad om du varit kvinna, tror du? Vad skulle din bästa rekommendation vara för en kvinna som upplever att hon stött i glastaket? 

 

Jag är förstås biased, eftersom jag själv hade en chefsbefattning i sex år i den berörda organisationen och bara därför lär betraktas som helt okvalificerad att delta i denna debatt (inte ovanligt att kvinnor som inte säger ”rätt” saker i sådana här debatter betraktas som antingen duperade/förblindade av manliga strukturer, ”springer maktens ärenden” eller som att de mentalt har blivit män – de betraktas inte som myndiga subjekt vars åsikter är giltiga – härskarteknikerna är oändliga och mycket fantasifulla).

Som kommunikationschef arbetade jag bland annat med den tidigare Svenskt Näringslivs-ordföranden Signhild Arnegård Hansen. Hon fick sällan frågor om sin maktposition. Frågorna om hennes livspussel var däremot idoga och återkommande, mycket mer återkommande än vad man ibland kände var rimligt i jämförelse med frågor om näringspolitiken, verksamheten och det svenska företagsklimatet – och definitivt mycket mer än vad någon manlig ordförande för Svenskt Näringsliv – inklusive Jens Spendrup – fått och får av journalisterna och kommentatorerna. Vissa frågor ställs bara till kvinnor. Det kan man ha synpunkter på, men efter att ha känt närmare på tanken var min uppmaning till ordföranden att svara på livspusselfrågorna trots allt.

Varför? För att det finns glastak lite här och där. Det finns strukturer och kulturer (och nej, det är ingen trollkraft utan utgör summan av individers aktiva eller passiva val) som gynnar dem som de redan privilegierade väljer att gynna. För att man ska kunna ta reda på hur man gör för att riva dessa barriärer, kan man börja med att fråga dem som uppenbarligen har tagit sig förbi och upp. Och de kvinnor som har klarat det, kan gott kosta på sig att dela med sig av insikterna till dem som vill vidare.

I de mentorprogram jag har startat och jobbat med, som bland annat har syftat till att få fram talangfulla kvinnor i politiken, har det varit viktigt att diskutera frågor om jämställdhet och karriär med både kvinnor och män samtidigt. Resonera om skillnaden mellan kvalifikationer och färdigheter, och reflektera om vad vi lägger i kompetensbegreppet.

Inte sällan har kvinnorna lyft rätt praktiska frågor om upplevda målkonflikter mellan ambitioner och ansvar för andra aspekter av tillvaron, sådana tankar som varit mentala hinder för tankar på avancemang, i långt mycket större omfattning än för de män som gått samma program. De där målkonflikterna går att lösa, och verktygen till det kan bli synliga om man får del av andras sätt att förhålla sig till dem. Sådant borde folk i ledande positioner mycket oftare tillfrågas om. Deras svar skulle kunna göra mer nytta för jämställdheten än tusen av dessa poserande, oreflekterade drev.

 

Ja, han kunde ha uttryckt sig bättre. Men visa mig just nu någon annan man i näringslivets topp som så systematiskt har lyft fram dugliga, kompetenta kvinnor på ledande positioner. Och inte vilka positioner som helst, utan tre tunga medlemsorganisationer som sammantaget samlar en ansenlig del av näringslivet. För vad är det vi brukar säga, vi som tycker att jämställdhet är viktigt? ”Tala går ju, men handlingen säger allt”. Jens Spendrup har tveklöst i handling visat hur han – utan att vara för lagstadgad kvotering – inte bara en, utan tre gånger har bedömt kompetens och kvalifikationer som burits av kvinnliga kandidater som tyngre vägande. Så till er som vill kritisera personer som håller kvinnor tillbaka: Jens Spendrup tycks synnerligen okvalificerad för just den rollen. Leta era syndabockar på annat håll. De finns ju.

Arkiv

Fler bloggar