Kissblöjemyten nu också i skolan

Kissblöjan blev själva symbolen för vad vinst i välfärden leder till. Ni vet, DN:s avslöjande. Som mycket annat i DN:s inte helt undersökta journalistik hade man inte gått till botten med kissblöjorna. Men nyheten har bitit sig fast.

I en den nyutkomna läroboken Prio Samhälle 8 av Lars-Erik Bjessmo, David Isaksson och Lars Nohagen (Sanoma Utbildning, 2012) kör man en okritisk repris på DN.

I ett avsnitt med rubriken ”Kissblöjor ger jättevinster” återges vad en Caremaanställd sagt till DN:.

”Vi får inte byta blöja förrän den nått sin fulla kapacitet. Syftet är rätt och slätt att hålla nere förbrukningen och spara pengar.”

Sedan går författarna raskt och pedagogiskt över till vinstfrågan (”Det visade sig också att Carema betalade väldigt lite skatt i Sverige…).

Om historien om kissblöjan hade varit verklighet skulle det naturligtvis ha varit en skandal.

Nu visade det ju sig att vägningen i själva verket är praxis inom äldrevården – privat såväl som offentligdriven – i syfte att anpassa inkontinensskydden till patientens behov. Det vill säga ett gott syfte. Som bland annat påpekats av Vårdföretagarna ingår blöjvägningen i ett inkontinensprogram som drivs av nätverket Nikola med Hjälpmedelsinsitutet som bas och med bland andra Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som intressent.

Men det är alltså inte den berättelse som skolbarnen i åttonde klass får sig till livs. I stället hålls myten vid liv.