Annons

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Syrienkrisen är Barack Obamas första verkliga utrikespolitiska eldprov. Situationen kan på inget sätt härledas till George W Bushs agerande. Precis som sin företrädare blev Obama vald delvis på löftet om att begränsa USA:s inblandning i världen. Man skulle ut ur Irak och sedan Afghanistan. Prata med de muslimska länderna. Bli mer diplomatisk. Vara the good guys igen. Men nu dras han mot sin uttalade vilja in i en situation där det inte finns någon given väg, vare sig humanitärt eller vad det nationella intresset beträffar.

För att ständigt anklagas för nyimperialism är USA en ytterst motvillig supermakt. Under en presskonferens i Costa Rica härom dagen i princip uteslöt Barack Obama att skicka trupper till Syrien: “I do not foresee a scenario in which boots on the ground in Syria — American boots on the ground in Syria — would not only be good for America but also would be good for Syria.”

Bör USA ingripa i Syrien eller inte, och i så fall på vilket sätt? Och hur ser argumenten för och emot ut?

Aldrig mer ett folkmord, brukar man säga. Det är därför den humanitära interventionen har ökat i popularitet. Bill Clinton stoppade inte folkmordet i Rwanda och ingrep högst motvilligt i Bosnien, och detta vill man inte ska upprepas. Men är det inte just det som håller på att ske i Syrien? Bashar al-Assad ägnar sig åt etnisk rensning av sunniaraber, som i sin tur svarar med attacker mot alawiter, samtidigt som Hizbollah trappar upp våldet i gränslandet mot Libanon. Och mest beklämmande av allt är att det finns indicier på att giftgas har använts, även om det är oklart av vem, i vilken omfattning och när det skedde. Våldet ökar snarare än minskar i Syrien, alltså. Är det blod på Obamas händer om han låter situationen fortgå? I Libyen ingrep man, så varför inte i Syrien? Främst är det en fråga om geografi. Till skillnad från insatsen i Libyen omöjliggör det tätbefolkade Syrien rent geografiskt avgränsade luftattacker som de som utfördes mot Qaddafis pansarvagnar när de var på väg mot Benghazi.

Men nu börjar vi närma oss det svåra. Moralpuritaner vill sällan erkänna motsättningen mellan det som är önskvärt och det som är möjligt. Vägen till helvetet är som bekant kantad av goda intentioner, och det gäller i synnerhet i utrikespolitiken. Att vara god framstår ofta som ett självändamål, och invändningar om vad som är realistiskt bemöts i den här sortens situationer ofta på en moraliserande nivå. När jag läste statsvetenskap var majoriteten av studenterna övertygade om att felet med amerikansk utrikespolitik var bristen på moral, snarare än bristen på planering och realism. Det är precis tvärtom. Utan verklighetskontakt och insikt om hur politik verkligen fungerar, blir otyglad moral i utrikespolitiken det verkligt farliga. Det finns realiteter man måste förhålla sig till, och dessa får man aldrig anse sig för fin för.

Den realistiska tanketraditionen är inte så populär i Sverige. Vår roll har varit att banna dem som gör fel eller för mycket. Ingen beskyller Sverige för inaktivitet i Syrien, eftersom vi ändå inte skulle kunna göra något nämnvärt. Så därför kan tanken på det nationella egenintresset kännas främmande för oss (även om det tack och lov ökat på senare tid). Men det betyder inte att vi kan bortse från det. En intervention innebär att det främst är amerikanska liv som riskeras, deras tid och deras pengar som ska spenderas. Bashar al-Assad har ett av regionens starkaste luftförsvar, så en flygförbudzon kan bli kostsam att upprätta. Skulle man gå in med trupper, som i Irak, och avsätta Assads regim står man inför en situation där de troliga efterträdarna är radikala islamister. Det skulle kunna få katastrofala konsekvenser för landets minoriteter, som tvingats i famnen på Assad. Etniska rensningar verkar pågå redan nu, men de kan också bli följden av en eventuell amerikansk seger. Det är en sak att störta en diktator som Qaddaffi, det är en annan att bestämma vilken sida som ska vinna i ett inbördeskrig. Särskilt när det inte finns någon sida att självklart stödja. Vinner rebellerna kan det leda till ännu en renässans för sunnimuslimsk jihadism i regionen, och vinner al-Assad kommer USA se svagt ut efter alla ultimatum. Gör man inget alls mot al-Assad sänder man signalen till hans allierade i Teheran att ett ultimatum från USA inte behöver betyda så mycket. Knappast ett sätt att få Ahmadinejad att överge kärnvapenplanerna.

Ett annat problem är att den amerikanska utrikespolitiken på senare år har präglats av ultimatum. På så sätt har man minskar spelutrymmet. De senaste årens diplomati vimlar av röda linjer, streck i sanden och saker som är ”oacceptabla”. Det får USA att framstå som svaga om de inte också backar upp sina hot. Den hårda retoriken beror främst på att den humanitära traditionen har vunnit inflytande i USA sedan kalla krigets slut, på bekostnad av den kyligare realismen. Moraliska signaler och symbolpolitik skapar en tvångströja. I den sitter Obama fast nu. Hårda ord låter bra, men om man strösslar med dem för frikostigt framstår man lätt som en papperstiger (vilket jag skrev om härom dagen).

Det finns risk för att USA förvärrar, snarare än förbättrar, situationen om de går in i Syrien. Det skulle kunna skapa en motreaktion från Iran, som stöttar Assad. Samtidigt bombar Israel strategiska mål för att förhindra att Hizbollah får mer avancerade vapensystem. Amerikanska befolkningen är relativt ointresserade av konflikten. Det finns inget omedelbart hot från Syrien mot USA, utöver al-Qaidas närvaro bland rebellerna. På sikt är amerikanska intressen hotade i regionen, men inte i ett akut läge. Det skulle därför vara en Sisyfos-uppgift att förklara en intervention för amerikanska väljare.

Hur Barack Obama än gör kommer Syrien att prägla bilden av hans tid som president. Gör han inget försvinner det sista av den redan kantstötta glorian. Gör han för mycket blir han en ny George W Bush i mångas ögon. Obama hade länge en retorik som liknade naiva statsvetarstudenters. Diplomati är lösningen! Förståelse! Multilateralism! Om vi bara lyssnar mer på varandra når vi världsfred! Men verkligheten hann relativt fort ikapp Obama, om än inte allas hans tidiga tillskyndare.

 

Arkiv