Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

I dagens ledare ställer jag mig positiv till Pensionsåldersutredningens förslag på höjd pensionsålder. Men en viktig aspekt som inte kom med i texten är faktumet att arbetsmarknaden är minst sagt njuggt inställd till äldre. Det finns en märklig vurm för ungdom i Sverige, mer elakartad än i andra länder. De studier som gjorts på åldersdiskriminering visar att äldre troligen diskrimineras mer än någon annan grupp i arbetslivet, mer än till exempel dem som diskrimineras på grund av etnicitet. Mer än var fjärde arbetstagare över femtio år uppger att de har blivit diskriminerade på arbetsmarknaden på grund av ålder. Och åtta av tio menar att deras ålder är ett hinder om de vill byta jobb. År 2020 beräknas den sammanlagda ökningen av sysselsatta i gruppen 62-67 år uppgå till 40 – 50 000 personer. Om inte ålderdiskrimineringen minskar kommer inte en höjd pensionsålder åstadkomma det man vill.

Många äldre vill och kan arbeta längre än till 65 års ålder. Men vad spelar det för roll om få vill anställa dem? Departementsrådet Mårten Blix skriver i Framtidskommissionens delutredning Framtidens välfärd och den åldrande befolkningen från februari i år om arbetsgivares inställning till äldre. Det är inte någon munter läsning:

”I enkätresultat från ca 30 länder hamnar svenska arbetsgivare bland dem som är sämst förberedda på den åldrande befolkningen. Som helhet visar enkäten att ca 90 procent av de svenska arbetsgivarna inte har någon strategi för att ha kvar äldre arbetskraft eller för att rekrytera äldre. En enkät i Pensionsåldersutredningens regi visar att mer än hälften av arbetsgivarna tycker att anställdas över 60 år inte borde stanna kvar i arbetet, trots förväntad arbetskraftsbrist.”

Det är oroväckande, och här behövs en allmän attitydförändring. Annars kanske en höjd pensionsålder blir ett slag i luften.

 

 

 

Arkiv

Fler bloggar