Annons

Ledarbloggen

Fredrik Kärrholm

Fredrik Kärrholm

I går sände SVT den hett omdiskuterade dokumentären När Domus kom till stan. Den handlar om hur idylliska och anrika stadskärnor med flera hundra år gamla byggnader skoningslöst jämnades med marken, för att göra plats åt gigantiska betongklumpar som utgjorde varuhus och parkeringshus.

Känsliga tittare varnas: Dokumentären visar fruktansvärda ingrepp i svenska städer.

Men dokumentärfilmaren Anders Wahlgren missar att förklara bakgrunden till rivningarna. Domus byggdes och ägdes av Kooperativa Förbundet (KF), en organisation som baserades på socialistiska idéer och var en del av arbetarrörelsen. Samma rörelse som även de socialdemokratiska politikerna var en del av. Samma politiker som ofta bestämde över de städer där rivningarna var som värst.

Boven i dramat var dessa politiska förbindelser i kombination med ett förhärskande progressivt synsätt. Det fanns en stark tilltro till att storskalig planering kunde skapa ”det nya och goda samhället”. En föreställning som tyvärr än i dag återfinns bland politiker – och dessvärre inom både socialdemokratin och borgerligheten.

Samhällen behöver alltid utvecklas. Men det kan antingen ske genom centralstyrning och storskalig skrivbordsplanering, i praktiken med storföretag i samarbete med kommunpolitiker. Eller genom gradvis förändring som drivs underifrån av enskilda människor och lokala företag, med politiker som vid sidan av fokuserar på att skapa förutsättningar för utveckling snarare än att styra den.

När Domus kom till stan är en viktig påminnelse om vad Sverige behöver mer och mindre av.

Arkiv