’Det svenska filmfiaskot’

Den svenska filmpolitiken fortsätter att kritiseras. På Expressens ledarsida skjuter i dag Karin Olsson en bredsida, ungefär längs samma argumentationslinje som undertecknad drivit, senast i söndags.

”Det främsta målet för
filmpolitiken är att värna ’värdefull film’. Det är ett mål som
statliga Svenska (SFI) filminstitutet har förfuskat.

Institutet stöder en bred repertoar med allt från platta komedier till
formelmässiga thrillers. Det vore otänkbart att Dramaten med statligt
stöd skulle sätta upp ’Ladies night’ eller farser med Pernilla
Wahlgren. Men sådana begränsningar känner inte SFI.

Mer än en tredjedel
av resurserna, reglerade i Filmavtalet, baseras på skattemedel och den
tioprocentiga avgift som ligger inbakat i priset på varje biobiljett.
Resten kommer från marknaden, med viss modifikation eftersom
licensfinansierade SVT skjutsar in en ansenlig summa.

En alldeles för stor andel av medborgarnas pengar går till att finansiera skräp.”

Skriver Karin Olsson, alltså, på Expressens ledarsida. Är det helt enkelt så att ledarsidorna nu är de nya kultursidorna? Nja. Vi ledarskribenter förbehåller oss rätten att vara utstuderat polemiska. Den som letar efter fler infallsvinklar för att kunna fundera över saken bör dock söka upp senaste numret av tidskriften flm, som just ställer frågan varför dagens mest intressanta svenska film produceras utanför den traditionella filmbranschen.