X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

I somras öppnade Göran Hägglund både för att slopa kravet på skilsmässa när ena parten i ett äktenskap byter kön och för att slopa kravet på att könsbytare steriliserar sig (vilket i de flesta fall innebär att man inte får spara könsceller för senare fortplantning). Öppningen togs emot med glädje från flera håll eftersom just KD och Hägglund kritiserats många gånger om för att ha begravt utredningen i frågan på Socialdepartementet.

I och med Hägglunds positiva uttalanden verkade det nu finnas möjligheter till blocköverskridande enighet i en efterlängtad fråga bland det fåtal människor som tillhör gruppen könsbytare. Regeringen blir nog snart överens, trodde Fredrik Reinfeldt.

Sen blev sommaren höst och det blev valkampanjande för hela slanten för alla riksdagspartier. Men nu är arbetsvardagen åter och den kritik som hörts i åratal genljuder ännu en gång på Brännpunkt idag när debattörer från Öppna moderater uppmanar KD att, tja, få tummarna ur. De skriver bland annat:

”Regeringen Persson tillsatte 2006 könstillhörighetsutredningen. I mars 2007 lade utredningen fram ett förslag till en ny lag om ändring av könstillhörighet (SOU 2007:16). Sedan dess har absolut inget hänt på socialdepartementet i denna fråga och utredningen samlar damm på någon hylla.

Utredningen innehåller viktiga förslag som att ta bort kravet på att vara ogift vid könskorrigering. Att ett sådant krav fanns i lagen från 1972 beror på att enkönade par då inte hade rätt att ingå äktenskap. Förslaget kräver inte längre svenskt medborgarskap för att processen ska kunna genomföras, vilket Sverige idag som ett av få länder i Europa fortfarande har som krav. Det viktigaste i hela lagförslaget är att kravet på sterilitet (fortplantningsförmåga i vid mening) tas bort. Detta är ett steg i rätt riktning, eftersom det på så sätt kommer att bli tillåtet att spara könsceller för att kunna bli förälder via assisterad befruktning.

Kristdemokraterna måste nu sluta ducka.”

Jo, faktiskt. Det är dags. Jag förstår inte ens varför man envisas med att ducka om det här. Vad är skälen till trögheten? Finns det några sakliga skäl, några argument som inte bara lyder ”det är känsliga frågor yada yada”? Jag menar något som handlar effekter på vårdkostnader eller liknande?

Min fråga är uppriktigt menad eftersom jag inte riktigt begriper var problemet ligger här och undrar om jag har missat någon mindre omdiskuterad beståndsdel i debatten. Kan någon förklara? Tack på förhand.

Arkiv