Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Den 1 juli 2009 trädde den nya och skarpare straffskalan för mord i kraft – en av Alliansens många ansträngningar att bekämpa brottsligheten. Men följden blev inte som tänkt. Tvärtom. Det allra hårdaste straffet används numera mer sällan än någonsin.

Under åren 2002 till 2006 dömdes i genomsnitt 44 procent av mördarna till livstid. Efter en praxisändring i Högsta domstolen sjönk andelen livstidsdomar under ett par år. 2009 låg andelen på 23 procent. När justitieminister Beatrice Asks straffskärpning hade trätt i kraft mer än halverades andelen livstidsdömda i ett trollslag. 2011 var det bara var tionde mördare som fick livstid.

I dag presenterade Beatrice Ask en promemoria som föreslår skärpt straff på mord. På riktigt, den här gången. Livstidsstraff bör bli norm och inte undantag, menar justitieministern.

Hon har rätt. Men frågan är om det blir som tänkt den här gången.

Det är uppenbart att det finns ett glapp mellan hur den politiska viljan framstår i retoriken och hur den förstås av rättsväsendet när den uttryckts i lagtext. Efter sju år borde det glappet ha krympt – men det är nog inget man ska satsa pengar på. Snarare verkar det ha blivit ett livstidsjobb för Ask att få till straffskärpningar.

Arkiv

Fler bloggar