Per Unckel 1948-2011

Någon gång i mitten av 1990-talet var jag med på ett seminarium i Björkliden, som ligger vid malmbanan och Torne träsk allra längst upp mot norska gränsen i nordväst. Vi pratade politik och idéer och hann också med ett par vandringspass i de lika karga som sköna fjällen. Deltagarna var inte så många, mötestiden var inte så lång, och ändå var en av oss tvungen att ge sig i väg och avstå en hel dags överläggningar. Det var Per Unckel.

Per hade haft mötet i Björkliden inplanerat ett bra tag, men när hans moderata partivänner i västerbottniska Vännäs bad honom komma och hålla ett lunchanförande hade han inte kunnat förmå sig att tacka nej. Han skulle ju ändå vara i Norrland.

Fast Norrland är stort. Jag minns inte exakt hur långt det är Björkliden-Vännäs tur och retur, men låt oss säga att det blir sådär 160 mil. Den uppgiften blev en överraskning för Per, om man så säger, men han tog det med jämnmod. Det var inte tal om att ställa in. Han körde i väg i det allra tidigaste morgonljuset och först mycket sent samma kväll, när vi satt och filosoferade efter middagen och kaffet, fick vi syn på strålkastarljuset från en bil som kom bortifrån Abisko. Det var Per som kom tillbaka från sin romarefärd och efter en stund rullade han upp framför hotellet. Jag minns inte om någon vågade fråga hur många i Vännäs som hade kommit och lyssnat, men hur det än var med den saken hade det inte inverkat menligt på Pers goda humör. Han log lika glatt som vanligt, och det även när han berättade att bilradion var sönder och inte gett ett ljud ifrån sig till sällskap.

I dag på morgonen nås jag av nyheten att Per är död, bara 63 år gammal, och det känns lika sorgligt som orättvist. Tankarna går till hans närmaste, som under de senaste åren måste ha slitits mellan hopp och förtvivlan.

Jag visste att Per hade varit svårt sjuk. Det fick jag för övrigt reda på när jag sökte honom på hans mobiltelefon och han svarade på sjukhuset strax efter en operation. Jag bad att få återkomma med mitt ärende, men icke. Det var lika bra att ta itu med det här och nu. Och när Per kom tillbaka från dödens väntrum, och när jag träffade honom i residenset på Slottsbacken var han i full sving med planer såväl för Stockholms län, där han var hövding, som för Norrköpings Tidningar Media, där östgötasonen var stolt vice ordförande och allmänt energiknippe. Vi talades dock inte vid under sommaren i år och nu tvingas jag inse jag att den återhämtning som såg så uppmuntrande ut inte höll vad den lovade.

Per var en kämpe, någon gång med en bekymmersrynka i pannan men alltid med nära till leende och garv. Ständigt påhittig och initiativrik, ständigt vänfast och lojal. Flitig och arbetsam bort mot det rimligas gräns. Under några år träffades vi mer regelbundet vid mötena med Svenska Dagbladets styrelse, där han bidrog med klokskap, engagemang och inte minst branschkunskap. Han fick lämna SvD när han blev landshövding, och hans farväl gav upphov till ömsesidig saknad.

Per gav en stor del av sitt liv åt partipolitiken. Han blev förbundsordförande i Moderata ungdomsförbundet 1972 och riksdagsman 1976 och fick sitt stora genombrott som kampanjgeneral för Linje 1 inför kärnkraftsomröstningen 1980. Han blev partisekreterare och sedan utbildningsminister 1991-94 och motor bakom viktiga universitetsreformer liksom den stora friskolereformen. När jag häromåret var i London för att träffa tankesmedjor och tidningsfolk möttes jag flera gånger av repliken ”Per Unckel was just here”. En lunch med ledarredaktionen på The Times utvecklade sig till en veritabel tentamen på det svenska regelverket för friskolor, och nu genomför den liberalkonservativa regeringen reformer som hämtar sin inspiration från Sverige.

Per hann med att ha en lång rad tunga uppdrag i och utanför riksdagen. En ytterst viktig insats gjorde han i grundlagsutredningen, vars arbete ledde fram till att man i bred enighet kunde stärka medborgarnas ställning och rättssäkerhet i den svenska författningen. Exemplen är legio på insatserna från denna parlamentariska arbetshäst. Men Per var också i högsta grad idépolitiker: Ständigt övertygad om värderingarnas betydelse för stadga och uthållighet i politiken. Ständigt nyfiken. Men också ständigt fri från dogmatism och ideologisk förstelning.

Per är en av de mest sympatiska bekantskaper jag gjort under mitt arbete med opinionsbildning och samhällsfrågor. Det är ett fruktansvärt slöseri att han inte längre är ibland oss.