Pagrotskys krokodiltårar

Leif Pagrotsky gråter krokodiltårar på debattsidan i dagens Expressen. I några inledande stycken ojar han sig över kritiken mot SNS-rapporten om privata välfärdsalternativ och den dåliga uppbackning som forskarna fått, men sedan går han snabbt över till sitt egentliga ärende som är ifrågasätta och misstänkliggöra fristående borgerliga tankesmedjor och institut över huvud taget. Att SNS är utomordentligt noga med att tala om att man saknar ideologisk profil, däri struntar Pagrotsky högaktningsfullt.

Pagrotsky målar upp en bild av Sverige som borgerlig enpartistat, där det bara finns utrymme för en enda åsikt åt gången. Förklaringarna till sakernas tillstånd är två:

Dels hävdar Pagrotsky att näringslivets avgifter till organisationerna är avdragsgilla. För det första är jag inte så säker på det. En del är väl avdragsgillt, annat inte. För det andra är avdraget bara ”värt” bolagsskatten, dvs ca 26 procent. För det tredje är det faktiskt rent löjeväckande att hävda att det faktum att SNS förfogar över fem gånger så stora resurser som LO-ekonomerna (om nu detta stämmer) beror på att företag kan dra av seminarieavgifterna till SNS. LO-systemet har mycket större brist på idéer än på pengar, men under lång tid har man varken velat eller vågat att satsa på fristående idéutveckling och opinionsbildning. Resurserna till LO-ekonomerna handlar om strategival, inte om penningbrist.

Dels skriver Pagrotsky att läget brukar vara annorlunda när vänstern sitter vid makten, eftersom den borgerliga opinionsbildningen då delvis balanseras av ”regeringsmaskineriets stora resurser”. Men nu när vänstern är i opposition har man inte tillgång till denna apparat.

Lledamde S-företrädare har annars brukat resa ragg när man talat om statsapparaten som resurs för vänstern, men nu berättar alltså ex-ministern att han själv har samma syn på saken: det är intressant. Samtidigt säger han indirekt att arbetarrörelsen under sitt långa maktinnehav har tappat orken att själv skapa forum för offensiv idébildning. Det är intressant.

Det stämmer nog att samhällsklimatet har förändrats i Sverige. Men det har knappast rört sig från vänster- till högerdominans, däremot till mer av pluralism: Socialdemokratin är inte längre alltings självklara medelpunkt och vänsterdebattörer blir emotsagda även i debatter utanför den ekonomiska politiken. Det är också intressant. Och bra.