Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Har tiden kommit för kurdernas självständighet? Sedan det första Gulfkriget 1991 har kurderna i norra Irak varit relativt självständiga från Bagdad. Sedan 2003 har självständigheten blivit mer formell. I dag sköter kurderna sin egen säkerhet, har sin egen regering, sina egna institutioner och en mycket stark egen identitet. Kurdernas regionala regering (KRG) har sagt att en folkomröstning om självständighet ska hållas. En orsak är att centralregeringen i Bagdad hållit tillbaka den kurdiska delen av budgeten sedan årsskiftet. På SvD Brännpunkt i dag skriver Fredrik Malm (FP) att Sverige bör erkänna Kurdistans självständighet om de utropar den. Det är lätt att hålla med om.

Kurderna var en av de stora förlorarna när kartan ritades om i ruinerna efter det Ottomanska imperiet, enligt Sykes-Picot-avtalet (något jag tidigare har skrivit om). De splittrades i fyra stater – Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Nu när både Irak och Syrien är i upplösningstillstånd har kurderna en större chans att få sin självständighet, vad det verkar. Men Iran har varnat för att de inte kommer acceptera formell självständighet. Turkiet har förvisso upprättat goda relationer med KRG i Irak, men är oroliga för hur självständighet där skulle påverka kurderna i det egna landet. Det finns fortfarande många hinder för formell självständighet.

Häromdagen skrev jag om de kristnas situation i Irak. När IS, tidigare ISIS, tog över stora områden i norra Irak ryckte den kurdiska militären Peshmerga fram och tog över viktiga områden. Det är omstridda områden, som nu är en buffert mellan Kurdistan och IS-kontrollerade territorier. Delar av Ninevehslätten kontrolleras nu av peshmerga, men den slätten är även assyriernas ursprungsområde. Många där vill ha en egen fristad, ett eget självstyre. Något som bör respekteras, även av KRG. Hittills har KRG varit relativt bra på att respektera minoriteters rättigheter. På flykt i Irak är inte bara assyrier och kristna som syrianer, kaldéer och mandéer, utan även jezidier, shabak och turkmener. Dessa gruppers rättigheter måste respekteras. Hur rättfärdig en befrielsekamp än är finns alltid risk att nationalism rinner över till majoritetens tyranni, även om den risken ofta överdrivs. Etnisk chauvinism kan ibland följa med nationalism, men det är viktigt att understryka att det inte behöver vara så. Förhoppningsvis blir det inte så med kurderna i Irak, om de utropar självständighet. Men detta är något att hålla ögonen på.

Inte heller USA stöttar formell självständighet för irakiska Kurdistan. De är rädda att det kommer sätta ett prejudikat för regionen. Om Iraks gränser ritas om är det osäkert vad som kan ske. Vilka andra gränser kommer ifrågasättas? 21 miljoner kurder lever i Turkiet, Syrien och Iran. Ett scenario är därför att kurderna i Irak får alltmer självständighet, i synnerhet ekonomiskt, men trots det formellt sett fortsätter att tillhöra Irak. Men frågan är om de skulle acceptera det. Och frågan är om det ens är legitimt. Som Fredrik Malm skriver i dag: ”[…] Kurderna har precis som andra folk rätten att avgöra sin framtid”. Precis så.

Arkiv

Fler bloggar