När många pratar hör jag inte

När jag säger ”Förlåt, jag hörde inte” för andra eller tredje gången blir svaret nästan undantagslöst irriterat och onödigt högljutt. När man inte hör, måste fråga om och bemöts med irritation blir man, uppriktigt sagt, ledsen. Så beskriver alla med hörselnedsättning sin situation.

På mitt favoritkonditori hörde jag inte när damen i kassan ropade mitt nummer. Lite sent släntrade jag fram, ursäktade och förklarade att jag inte hört. ”Då borde du skaffa hörapparat så slipper du säga sådär” var damens beskäftiga svar. (ett alternativ hade ju varit att hon talat ur skägget!) Och så kan man kanske se det; så länge man inte accepterar hjälpmedel har man ingen rätt att klaga.

Nu kan det ju också vara så att de hjälpmedel som står till buds inte är fullt så hjälpande som många kanske föreställer sig. De som har hörapparat beskriver ofta hur den förstärker alla ljud, inte bara rösten från damen i kassan alltså, utan även prasslet, sorlet, pratat, barnskriken och bakgrundsmusiken. Det blir omöjligt att höra något alls, och dessutom väldigt, väldigt tröttande.

Få tillställningar är så trevliga som stora middag med långbord och livliga samtal. Men ingen gång är det heller så fullständigt hopplöst att snappa upp vad personer ett par meter från mitt högra öra säger eller skämtar om. Allt blir bara ett sorl och med blont hårsvall har jag säkert mer än en gång sett rätt ”borta” ut. Det lär finnas hörapparater som faktiskt kan sortera ljud och på så vis underlätta att ”höra rätt”. Men dessa är inte särskilt vanligt förekommande bland alla dem med hörselnedsättning, ofta äldre.

Så vad krävs för att utbudet av hörhjälpmedel ska bli bättre och för att de som behöver dem, och vi som snart kommer att göra det, ska hitta rätt?

I två landsting finns Fritt val av hjälpmedel; Stockholm och Skåne. Det fungerar så att patienten helt enkelt får en rekvisition som kan användas för att köpa, exempelvis, hörapparat där man själv vill. Det är patienten som väljer vid varje givet tillfälle. I andra landsting är det i stället landstinget som genom stora upphandlingar vid enstaka tillfällen väljer hjälpmedel för samtliga patienter. Patientval eller landstingsval. (Helt jämförligt med skillnaden mellan patientval och offentlig upphandling i omsorgen.)

En gedigen utredning om Fritt val finns, systemet fungerar alltså i Stockholm och Skåne och även hörselskadade i andra landsting borde kunna vänta en svar förändring. Men! När valfrihet ska införas finns det alltid någon vänsterlirare där och sätter stopp. ”Hur skulle det se ut om alla….” eller ”Men tänk då om inte alla…” etc.

Tydligen är HRF (Hörselskadades riksförbund) emot reformen och det måste bero på något helt annat än att det för fram hörselskadades intressen. I ett utlåtande om Fritt val skriver HRF:

”Det är ett stimulansbidrag som innebär att landsting hjälper privata företag att locka enskilda att själva bekosta sina hjälpmedel, i tron att de får något som är mycket bättre än inom det offentliga. (…) Ett verkligt fritt val förutsätter att hörselskadade skaffar sig audionomutbildning först, vilket faller på sin egen orimlighet.”

För det första kan personen i fråga välja att vända sig till landstinget eller till annan aktör, ingen tvingas att vända sig till de alternativa aktörerna. För det andra innebär ju inte hörselnedsättning en motsvarande nedsättning av intelligensen. Jag behöver knappast en audionomutbildning för att veta vad jag trivs bäst med.

Det är märkligt att HRF motarbetar valfrihet för sina medlemmar. Någon som har en idé om varför?