Ledarbloggen

Maria Ludvigsson

Maria Ludvigsson

Så har det nya arbetarpartiet identifierat en ny grupp för vilken allmänintresset ska utvidgas. Det handlar om det begränsade antal kvinnor, sannolikt från homogen storstadsmiljö där man minglar i samma nätverk, som anses ha rätt att sitta i börsbolagens styrelser. I en debattartikel (DI 21/9) förklarar partisekreterare Sofia Arkelsten att detta är en viktig fråga för svensk jämställdhet.

Arkelsten skriver inledningsvis att kvinnor är underrepresenterade i svenska bolagsstyrelser och lutar sig därmed mot det tvivelaktiga antagandet att kvinnor alltid företräder sitt eget kön. Men den som sitter i en politisk församling representerar sina väljare och den som innehar en styrelsepost i ett bolag representerar ägarnas intressen – alldeles oavsett om personen i fråga är man eller kvinna.

Det är ytterst problematiskt om en kvinna varje gång hon uppenbarar sig i en vald församling antas representera just kvinnor. Därmed fråntas hon rätten att vara en person och tillskrivs i stället såväl åsikter som färdigheter och erfarenheter som kommer av hennes biologiska kön. Om detta resonemang stämmer skulle varje kvinna vara ersättlig med vilken annan kvinna som helst. De representerar ju ändå samma kön.

Representationsidén leder i förlängningen dessutom till ett kvottänkande där varje styrelse är legitim först när den fullständigt speglar befolkningens exakta sammansättning.

Arkelsten skriver att ”Moderaterna är vid behov beredda att öppna för en diskussion om reglerna om vilken standard bolagsstyrelserna ska hålla.”

Detta förtäckta hot om ytterligare reglering av näringslivet förkläs i omtanke. För näringslivets skull vill Moderaterna säkerställa bolagsstyrelsernas standard. Men vad vet egentligen partifolket om hur den optimala styrelsen för samtliga börsbolag ser ut? Är inte den marknadsliberala utgångspunkten att ingen vet bättre än företagen själva vad som krävs för att överleva marknadens konkurrens?

Moderaternas partiledning bör ödmjukast fråga sig om man verkligen har förmåga att avgöra vilka personer svenska bolag bör rekrytera för att uppnå den standard som Arkelsten efterfrågar.

Artikelns höjdpunkt är dock partisekreterarens relativisering av äganderättens betydelse som ställs mot ”synsättet att ingen ska diskrimineras”. Man får anta att här åsyftas de kvinnor som inte sitter i bolagsstyrelser. Det är ett ordval som av dem som verkligen utsätts för diskriminering måste kännas provocerande. Det är inte diskriminering att inte sitta i en bolagsstyrelse.

Nu är det inte säkert att partisekreterarens öppning för könskvotering kommer att gillas av partistämman, men med sitt resonemang antyder Arkelsten ändå hur Nya moderaternas jämställdhetspolitik kan se ut.

Uppfattningen att kvinnor bär på en alldeles unik kompetens särskild från mäns individuella talanger, är alltid utgångspunkten för den som förklarar varför just personer av kvinnligt behövs i olika sammanhang. Därmed får kvinnor representera ett homogent kollektiv medan män alltid är individer.

Arkiv

Fler bloggar