Ska inte konstnärer ha nån sorts djup?

Jag läser med stigande häpnad Johanna Rytels alster på Newsmill, där hon förklarar varför ”allt är tillåtet i konsten”. För det första vet Rytel mycket väl att allt inte är tillåtet, inte ens i konsten. Det finns gränser även där och även om det är konstnärens uppgift att pröva vissa gränser, så uppmuntrar vi inte, för att ta ett tokigt uppenbart exempel, att man testar gränserna för huruvida kallblodiga mord kanske kan ses som ett inlägg i samhällsdebatten. Nåväl, Rytel skriver att:

”Allt är tillåtet så länge man inte offrar ett offer på vägen. Till offer hör dom svaga och utsatta i samhället. Men ibland offrar man ett offer för att hjälpa hundra.”

Problemet är bara att Rytel faktiskt inte kan veta vilka som är svaga och utsatta i varje givet ögonblick. Världen är inte indelad i gubbslem och icke-gubbslem, som hon tycks tro.

Häromdagen skrev Ann Heberlein en fin text om saken i Expressen och poängterade då det som borde vara uppenbart för alla med ett hjärta och minst djup i tanken, nämligen att verkligheten finns och att den är nog så uppslitande.

Rytel talar om offer. Men hon väljer att låta tanken gå på grund, snarare än på djupet. I sin svartvita uppdelning av världen glömmer hon att offren är också de människor som var i tjänst och fick konstfackeleven Anna Odells fall på sin lott.

Dessa människor faller uppenbarligen inte in i Rytels grupp ”svaga och utsatta”. I stället får de nöja sig med att kort och gott kallas ”idioter:

”Vem annars här i samhället skulle utsätta sig och spela psykisk sjuk och låta sig intas på psyket av idioter om inte en konstnär. Vem skulle offra sig själv så och sedan berätta för omvärlden om det viktiga?”

”Idioternas” chef, David Eberhard frågar sig på Newsmill vad Odell tror sig ha visat med sin konst.

Jag undrar detsamma.