Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

För några år sedan experimenterade nationalekonomen, tillika SvD-kolumnisten Andreas Bergh med partimedlemskapet. Han gick med i Moderaterna, Miljöpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet – samtidigt. Resonemanget bakom var inte så dumt. På ett ungefär menade Bergh att de fyra partierna han gått med i alla hade goda och mindre bra sidor och att han som medlem föreställde sig att han skulle kunna påverka dem i ”sin” riktning med goda argument.

Och ja, ungefär så tänker man väl om man blir partimedlem? Det är väl ganska få som totalmatchar med varenda punkt i ett partiprogram liksom? Men i diskussioner med partister stötte Berghs lättfotade inställning på patrull, berättade han i det som kom att bli en underhållande följetong på bloggen:

”Jag har inte på något sätt dolt att jag är med i fyra partier. Tvärtom har jag påtalat det i en rad fora, internet inkluderat. Detta har stundom föranlett hypotetiska uteslutningsdiskussioner. Partierna ser tydligen helst att jag inte är samtidig medlem i andra organisationer som motverkar deras syften.

Jag ser fram emot en sådan diskussion: Anser moderaterna att medlemskap i folkpartiet är grund för uteslutning? På vilken grund då? Värnskatten? Arbetsrätten? Viljan att Sverige ska införa Euron? Flera av folkpartiets åsikter var moderaternas på 1990-talet. Mycket av vad folkpartiet talade om på 90-talet finns i centerpartiet idag. Som allmänborgerlig väljare är det inte lätt att hänga med i svängarna, det ska jag villigt erkänna.”

 

Det enkla svaret är förstås att åsiktskrockar inte är problemet över huvud taget. Alla partier är lugna med att deras medlemmar inte håller med till hundra procent. Men i ett land där folkrörelse är det finaste man kan vara är medlemsantal något man skryter med, något man håller upp för att ge kraft åt sina argument, sina maktanspråk och ambitioner. You and what army? This army! I det läget håller det liksom inte att ha en armé av frilansmedlemmar som dubbel- och trippeljobbar i andra partier. Och mycket riktigt blev Bergh både utesluten och/eller fick höra och läsa en del skeptiska kommentarer, åtminstone från M och MP.  Många har regler för det där.

Men det finns ett läge då man är okej med frilansande medlemmar och det är när man vill avancera fort och blåsa upp sig inför andra. Partier på G kommer alltid behöva spela det spelet och det intressanta är inte att de gör det – utan hur beredvilligt vi andra, inte minst medier, sväljer den skildringen. Jag minns diskussioner under Piratpartiets glansdagar om huruvida deras medlemsantal verkligen gick att jämföra med övriga partiers bland annat i och med att det var kostnadsfritt och enklare avklarat. Idag är nivåerna beskedligare.

 

Allt detta tänkte jag på när jag häromdagen satt och fikade på Söder och råkade höra delar av samtalet vid bordet bredvid. Någon i sällskapet där var artist (jag vet inte vem det var och kan därför inte berätta) av något slag och har varit en av de många många som har ställt upp och spelat för Feministiskt Initiativ. Nu kände sig personen i fråga lite trängd av hur detta växt. Det var självklart att ställa upp för feminismen, men plötsligt hade det blivit lite mycket bara, nästan ett representantskap. Och så kom det:  ”För alltså, jag röstar inte ens på Fi. Jag är ju med i ett annat parti”.

Artisten i fråga tänkte ungefär på samma sätt som de flesta partier gör, dvs betraktade sitt partimedlemskap som en ”monogam relation”. Det gör förmodligen partiet hon är med i också, det är det vanligaste. Men, för Fi är det viktigt att upprätthålla bilden av en stor växande rosa folkrörelsebubbla. Genom konsert på konsert och, såklart, genom att på hemsida inskärpa att Feministiskt Initiativ inte har några som helst invändningar mot en lite mer bigamistisk relation vad gäller partimedlemskap. Det förhållningssättet är bra att ha nu när vågen från EU-valet viker och det inte längre ser ut att gå att rida på den in i riksdagshuset. Alla sätt är bra utom de dåliga. Således damp ett pressmeddelande med  följande rubrik ner häromdagen: ”Feministiskt initiativ är nu femte största parti med över 20 000 medlemmar”. Jajamensan. Fi går enligt Fi om FP, V, MP, SD och PP. Grejen är bara.

Vem ska rösta på Fi om inte ens de som sjunger och spelar för Fi gör det?

Vem ska rösta på Fi om till och med de vars politiska övertygelse består av en ytlig beundran (”jag älskar en underdog. Det finns inget coolare”) för positioner låter bli?

Det verkar onekligen som att den rosa bubblan har fått pyspunka.

Arkiv

Fler bloggar