Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Tove Lifvendahl

Tove Lifvendahl

Musikjournalisten Ametist Azordegan reagerar på op-ed-artikeln ”Skjut dom, de jävla grisarna” av Fredrik Kärrholm (SvD 1/9).

 

Jag känner mig träffad av Fredrik Kärrholms artikel med rubrik “Skjut dom, de jävla grisarna” (SVD Opinion 1/9). Jag har programlett och musiklagt mitt radioprogram ”En kärleksattack på svensk hiphop” i snart sju år, det är via mig den största andelen musik med polishatarinnehåll hörs i public service. Programmet fokuserar på svensk hiphop, en genre där det liksom punken ofta förekommer hatfyllda uttryck mot polis och makthavare. Jag är den som har spelat låten ”Fuck Polisen” med rapparen Adoo mest i Sveriges Radio. Det är framförallt en bra låt oberoende av låttexten. Men jag tycker också att det är särskilt angeläget att Adoo får ventilera sin ilska gentemot polisväsendet via just public service.

Adoo är en medborgare som bidrar till finansieringen av public service genom licensavgiften, men man kan till och med säga att det faller inom ramen för Public Service-uppdraget att ge utrymme för hans uttryck. Fredrik Kärrholms uttryck är däremot helt oförenliga med grundförutsättningarna för public service-uppdraget som regeringen formulerat i själva sändningstillståndet. Där framgår tydligt verksamhetens förpliktelser gentemot allmänheten om oberoende, integritet, tillgänglighet och mångfald. Programverksamheten ska bedrivas självständigt i förhållande till staten, intresseorganisationer och andra maktgrupper i samhället.

Poliser tillhör en makthavande samhällsinstans och när dessa uttrycker åsikter om public service utbud är det alltså ett övertamp i befogenheterna. Polisens tycke och smak hör inte hemma här, och det gör inte heller moralpaniken. I sändningstillståndet för Sveriges Radio framgår att sändningsrätten skall utövas med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i radion. Det är en skyldighet att vara uppmärksam på tankemönster i svenska folksjälen, även underklassens. Dessa ska tas vara på och låta formuleras i etern. Programmen ska också enligt uppdraget rikta sig till hela landet. Varje medborgare ska kunna hitta något värdefullt bland Sveriges Radios utbud och befolkningens skiftande behov ska tillgodoses. Det här innebär att alla åsikter och däribland hat mot polisen och politiker, måste få luftas. Det är nästan ett integrationsansvar som vilar på public service-axlar. I det totala utbudet ska alla röster ”mötas” och ha chansen att skapa samhälsdebatten. Därför kan inga uttryck tystnas ner, inte ens de obehagliga. När Adoos ”Fuck Polisen” spelas i etern sker alltså en harmonisering av svenska samhället eftersom ”en krutdurk” motarbetas när frustration ges utrymme. Sverige får också möjlighet att fråga sig ”varför”. Om symptom inte artikuleras kan ingen söka bot på problemet.

Men det finns ingen anledning till oro för den känslige. Vad som helst får inte sägas offentligt i Sverige. Vi är redan skyddade av väl fungerande begränsningar av yttrandefriheten. Sveriges Radio och Sveriges Television har därtill egna jurister vars uppgift bland annat är att se till att Public Service i sitt utbud håller sig inom ramarna för vad som är tillåtet. Vi har dessutom Granskningsnämnden för radio och teve som prövar allmänhetens klagomål i förhållande till lagar och regler. Hot mot person och hets mot folkgrupp är straffbelagt enligt lag och får inte uttryckas offentligt. Polisen är emellertid vare sig en folkgrupp eller en person. Att säga ”skjut polisen” i en låt eller en film är, hur osmakligt det än må vara, inte förbjudet. Det finns ett beaktande av konstnärlig integritet. Artisters image är till stor del överdrivna skapelser och låttexter är lika mycket fiktion som filmmanus, även i hiphopen. Det finns inga belägg för att en person förvandlas till en brottsling efter att ha lyssnat mycket på Kartellen eller sett filmen Snabba Cash. Kom också ihåg att vi redan har skippat förhandscensuren i Sverige. Vi ville ha fri kultur eftersom det är synonymt med demokrati.

Den som vill förhandscensurera musik och film bör fråga sig om man är beredd att vara konsekvent i förhållningen och gå in på statligt finansierade bibliotek och plocka ut litteratur och poesi som är ”opassande” ur hyllorna. Vem ska få göra en sådan avvägning? Oavsett vem vi väljer får vi också på köpet ett samhälle som förespråkar centraliserad makt, vi närmar oss totalitarism. Enligt mig rimmar det illa med Sverige och bättre med Iran. Konservativ böjelse gentemot kultur är nog inte det svenskar vill ha, så var och en bör hålla moralpaniken i schack.

Ändå reagerar många svenskar instinktivt med förskräckelse på polishat-innehåll, vi är inte vana. Polishat är mindre förekommande i musiken här än i till exempel USA som är välbekant med ”cop-killing”-uttryck i musiken och har en rätt normaliserande inställning gentemot det. Där har socioekonomiska skillnader och ojämna livschanser länge varit faktorer som skapar frustration bland underklassen vilka tenderar avreagera sig på maktens företrädare, som polisen. Samhällsklyftorna i Sverige ökar och så även medborgares frustrationer. Hat mot maktens representanter blir allt vanligare även i svensk kultur.

Sverige verkar dock gå mot en alltmer konservativ tidsera, vilket kanske inte är så konstigt. De ökade uttrycken för uppror och hat i musiken verkar i sin tur leda till en moralpanikens nervositet vilket är liktydigt med en spontan åtgärd, ökad kontroll. 1979 fick Ebba Grön uppträda live på scen med låten ”Skjut en snut” i Sveriges Televisions ”Kåren”. Jag är osäker på om detta hade fått ske idag.

Ametist Azordegan, musikjournalist

Arkiv