Annons

Ledarbloggen

SvD

SvD

Vad var det jag sa! Apropå Putin och Ukraina. Bakom denna utmanande travesti ligger det ändå en del allvar. Hur kan utrikes- och säkerhetspolitiska analyser och förutsägelser sedan decennier tillbaka visat sig så fullständigt ha missbedömt verkligheten?

I hela mitt 72-åriga liv har jag på ett eller annat sätt konfronterats med Sovjetunionen/Ryssland. Från början på 1960-talet till slutet på 1980-talet tjänstgjorde jag regelbundet i flygvapnets incidentberedskap. Från 1976 och fram till slutet på 1980-talet tjänstgjorde på Försvarsstabens Sektion 2, som på den tiden även innefattade underrättelsetjänsten.

Under åren 1974–1976 tjänstgjorde jag på svenska ambassaden i Moskva med ansvar för den politiska rapporteringen. 1976 tillträdde jag som UD:s folkrättssakkunnige. I denna egenskap var jag med om att handlägga de sovjetiska ubåtskränkningarna: U-137 i Karlskrona 1981 och Hårsfjärden i oktober 1982. Jag skrev Sveriges båda protestnoter 1981 och 1983 till Sovjetunionen. Jag hade själv hand om sonderingarna med Sovjetunionen 1985-1987 om den svåra gränsdragningen i den s k Vita zonen öster om Gotland.

Under hela denna långa tid kännetecknades Sveriges sovjetpolitik av en undfallenhets-, anpassnings- och förnöjsamhetspolitik som för en folkrättssakkunnig i UD till slut blev omöjlig att acceptera. Därför avgick jag i protest från denna befattning i UD 1987. Min erfarenhet av svensk sovjetpolitik får väl därför sägas ha varit ganska gedigen. Av denna anledning beslutade jag mig på ”gamla dar” och innan det s a s är för sent, att utge mina noggrant förda dagboksanteckningar från min tid i UD och försvaret under det kalla kriget.

När jag 2013 utgav volym 1 av min Dagbok från UD – Högdramatik i UD – Ubåtar, protestnoter och annat (1981–1983) recenserades den i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift i juli 2013 av en person på följande sätt:

Boken ska nog läsas som en saltad inlaga av en man som intensivt såg Sovjetunionen som ett ständigt hot mot Sverige. /—/ Vill man slippa det kalla krigets hårdaste värderingar är nog en annan bok att föredra. Theutenberg visste var han stod, med vad och vilka han hade att göra.”

Det är inte min avsikt att gå i svaromål mot recensionen utan mer att använda denna så sent som i juli 2013 skrivna recension som en illustration till hur insiktsfulla experter, massmediafolk, politiker m fl unisont hugger i sten.

Den mest centrala analysfunktionen som finns för landets säkerhet har begått århundradets miss. Det militära försvaret är väl de facto nedlagt, vår neutralitetspolitik övergiven, vi har inga vänner och ingen försvarspakt som NATO som kan skydda oss. Vi står inför exakt samma katastrofala situation som under 2:a världskriget, då några landsstormsmän skulle försvara landet medan nazityska trupper åkte på den svenska järnvägen på väg till det av Nazi-Tyskland ockuperade Norge. Lika lite som då finns det nu något invasionsförsvar att tala om. Detta p g a av en fullständigt felaktig analys av läget.

Jag påstår inte att en rysk invasion står för dörren, men historiskt och geopolitiskt sett har Sverige haft sin givna roll som en mycket betydelsefull Östersjömakt samt numera genom den s k solidaritetsförklaringen också med ansvar för att bistå sina baltiska grannar ”om olyckan skulle tima”. Militärt tomrum är i detta sammanhang direkt farligt för stabiliteten. Och det är framförallt de forna sovjetiska imperiestaterna som dagens Putin-styrda Ryssland är intresserat av. Alldeles intill Sverige tvärsöver Östersjön.

Recensionen påminner om att man så sent som sommaren 2013 inte skulle nämna det dåvarande Sovjetunionen som ”en potentiell fiende”, utan att detta betraktades som något som tillhörde det kalla krigets jargong. Den kommunistiska/marxist-leninistiska/stalinistiska diktaturen Sovjetunionen hade i början av 1990-talet rasat samman, och i den folkrättsliga statssucessionen efterträtts av Ryssland. Efter några inledande demokratiska piruetter har det av KGB-mannen Putin ledda Ryssland slagit in på exakt samma linje som såväl det nationalistiska kejsarriket Ryssland som det av den kommunistiska ideologin styrda Sovjetunionen (1922–1991).

Den marxist-leninistiska ideologin är väl nu försvunnen men drömmen om Rysslands nationella storhet lever kvar från kejsartiden. Den osaliga Brezjnev-doktrinen – den formel enligt vilken Sovjetunionen intervenerade militärt i Tjeckoslovakien 1968 och så när i Polen 1980 – har militärt ersatts av Putin-doktrinen och den kommunistiska ideologin av den nationalistiska ”KGB-ismen”. FN-stadgan samt all folkrätt kastas överbord.

Som en påstådd ”kalla kriget-krigare” har jag inför publiceringen av volym 2 av Dagbok från UD som handlar om min tid i försvaret, i synnerhet på Op 2 i Försvarsstaben, samt om min tid som diplomat på svenska ambassaden i Moskva, funderat på hur jag skall få folk att begripa att Sovjetunionen/Ryssland var – och är – en farlig stat. Ett budskap som innehållsmässigt går tvärt emot det populistiska mantrat om Ryssland. Inför detta dilemma kom så självaste president Putin till undsättning. Genom invasionen, ockupationen och t o m annekteringen av Krimhalvön och det militära hotet mot Ukraina har han i ett enda slag och över en natt gjort min anakronistiska dagbokstext fullt relevant igen. Ryssland var och är ett permanent hot mot sin omgivning om landets nationalistiska imperieambitioner hotas. Något som den samlade expertisen ständigt förnekat. ”Ingen fara alls!”

Nu frågar sig hela etablissemanget varför de har har invaggat sig själva i en totalt felaktig föreställning. Mitt svar är att det är mycket beroende på att kritiker och nej-sägare, som jag själv, antingen självmant på sin tid lämnade sina poster i UD och andra relevanta instanser, eller att de sorterades bort. Politikerna ville bara ha ja-sägare på bekostnad av de kärvare och besvärligare experterna. Detta gällde på min tid den socialdemokratiska regeringen, men samma sak tycks tyvärr gälla fortfarande.

Hos experterna fanns dock allt underlag som tänkas kan, men som politikerna valt att lägga ad acta – i dammhögen – och bortse ifrån. Allt skulle styras av politiska preferenser och önsketänkande. Detta utvecklar jag ytterligare i volym 2 av Dagbok från UD. Som tack vare Putins snabba aktion mot Krim och Ukraina möjligen kan ses som mer av relevant text än kalla-kriget-prosa.

Bo J Theutenberg, f d UD:s folkrättssakkunnige  1976-1987, ambassadör, professor i folkrätt och f d ÖB:s folkrättslige rådgivare.

Arkiv