Det måste gå att leva i Stockholm

Det var en påtagligt nöjd Carl Cederschiöld som igår presenterade den avsiktsförklaring om Citybanan som undertecknats av företrädare för staten, kommuner och landsting. Statens förhandlingsman har gjort ett bra jobb, som har lyckats få med alla passagerare på tåget.

Problemet är att Citybanan – även kallad Sverigebanan – är en dålig lösning. Den bör inte byggas.

Helt klart är att det behövs ökad spårkapacitet. Men med den sex kilometer långa tunneln är Citybanan ett högriskprojekt, som kan sluta på samma sätt som Hallandsås – med ett fiasko.

En invändning är att Citybanan är dyr – den beräknade kostnaden har redan stigit till 13 miljarder och mer är att vänta. Ett annat skäl är att byggtiden är lång medan behovet av lösningar är mer pockande. Den ska vara klar 2013, men det kan ta längre tid. Häromdagen stoppade Miljöverdomstolen byggandet av en planerad tillfartstunnel med hänvisning till att underlaget till ansökan inte höll måttet. En ny ansökan väntas försena bygget ett till två år. Mer av juridisk prövning är att vänta.

Men det är också viktigt att ta hänsyn till de boende, framför allt i Vasastan, som får se sina kvarter förvandlade till en gigantisk byggarbetsplats med en strid ström av tungt lastade lastbilar. För stadsdelens barnfamiljer väntar orosfylld vardag i många år.
Slutsatsen är att alliansregeringen bör stå fast vid det trafikpolitiska ställningstagande som gjordes förra året (DN Debatt 1/10). Då sade man nej. Det är inte detsamma som att slå sig till ro. Tvärtom måste infrastrukturen prioriteras: det handlar om stockholmarnas livsmiljö och Stockholm som ekonomisk motor för hela Sverige.

Försyndelser i stället för framsynta satsningar präglade den förra regeringens Stockholmsfientliga infrastrukturpolitik. 50 miljarder kronor under perioden fram till 2020: Det är, enligt en analys från Nutek, den samhällsekonomiska kostnaden för att de infrastruktursatsningar i Stockholmsregionen som fanns i början av 1990-talet, inte förverkligades.

Ett annat sätt att åskådliggöra kostnaden för att investeringarna har släpat efter, är att behovet av nysatsningar i väg- och spårnätet uppskattades av Stockholmsberedningen till 120 miljarder kronor. Vid sidan av uteblivna samhällsekonomiska vinster finns alltså en infrastrukturskuld. Under det kommande decenniet beräknades dock kanske en tredjedel av det beloppet kunna skrapas ihop.
Vad som väntar kan illustreras med att Vägverket i början av april varnade för att ökade kostnader för redan beslutade projekt kan leda till att byggen försenas. Det gäller bland annat den så viktiga propplösaren Förbifart Stockholm.

Om Citybanan skrotas till förmån för billigare alternativ kan medel frigöras för andra satsningar som innebär mindre risk och sammantaget ger mer valuta för pengarna. Banverket kommer att sura, men Stockholmarna blir glada. Och framöver bör valet av trafiklösningar ske i perspektiv av hela Stockholm som levande stad.