Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Lite förhud är väl inget att bråka om, tyckte Expressen i gårdagens ledare föranledd av helgens omskärelsedebatt.

Visst, allting är relativt. Så i jämförelse med de värsta formerna av kvinnlig omskärelse är den manliga kanhända lättare att fördra. Fast, när vi föreställer oss kvinnlig omskärelse tänker vi nog främst på de där värsta sorterna. Det vill säga vanställd klitoris, ihopsydd vaginalöppning etcetera. Men det finns ju även kvinnlig omskärelse ”light” som kan gå ut på så lite som att man prickar genitalierna med en nål för att åstadkomma en droppe blod.

Lägger vi den senare, ”lightmetoden”, i vågskålen och placerar en styck borttagen förhud i den andra är det svårt att se hur en hel förhud inte skulle väga lite tyngre som ingrepp betraktat. Och förhuden är trots allt en erogen zon, det vill säga en sån där zon som är rätt trevlig att ha.

Män som är omskurna brukar generellt vara nöjda, får man höra och läsa. Jomen naturligtvis. De som är omskurna sedan barnsben vet ju inte om något annat och deras tillstånd förorsakar heller inga besvär liknande de som en kvinna som är ihopsydd måste utstå varje månad vid menstruation. Så visst, i det avseendet är manlig omskärelse förvisso mindre problematiskt.

Så har vi det faktum att den manliga omskärelsen har tydlig religiös koppling, varför religionsfriheten blir faktor. När det gäller kvinnlig omskärelse har det tvärtom varit genomgående viktigt att poängtera att denna sed INTE har med religion att göra, utan snarare att den har en geografisk spridning på olika håll, men att den inte nödvändigtvis är kopplad direkt till religion.

Oavsett om en sed/tradition/ritual är religiöst anknuten eller inte så görs den ju för att markera en samhörighet. Samhörighet är förvisso inte oviktigt, men om vi ska vara lite principfasta så finns det ändå en viktig poäng med att den här debatten förs. Och den poängen handlar faktiskt delvis om jämställdhet.

För vad är det som gör att när det gäller kvinnlig omskärelse så diskuterar vi med argumentet ”kvinnans rätt till sin egen kropp” i högsta hugg, men när vi pratar manlig dito så är det huvudsakligen respekt för traditioner som anförs?

Har inte män – eller rättare sagt små pojkar – rätt till sina egna kroppar? Det är faktiskt en fråga som inte bara kan avfärdas. Och vi borde vara förmögna att dryfta den på ett rimligt och respektfullt vis.

Arkiv