X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Inlindad kritik gör ingen skillnad alls, skriver Karl Sigfrid i Aftonbladet i ett inlägg om Saudikonflikten. Just det där om ingen skillnad vet jag inte om jag håller med om, jag tror nog att en massiv kör av inlindad kritik kan påverka lika mycket eller rentav mer än en ensam, icke-inlindad, röst. Det där är situationsberoende mer än någonting annat.

Men Sigfrid har dock rätt i den poäng han gör om att det givetvis är skillnad på kritik och kritik. Det är klart att det är skillnad på att säga ”ni är medeltida” och ”vi protesterar å det starkaste emot bla bla”. Det senare tar hårdare och är mer oåterkalleligt, det kan ingen säga emot. Och naturligtvis har Sigfrid rätt när han poängterar att det finns ett egenintresse som även det läggs upp på vågen när stater överväger om de ska protestera ”på diplomatiska” eller ”från hjärtat”. Visst är detta en balansakt, som så mycket annat i politiken och visst ter sig debatten ibland som om det är möjligt att sitta på alla stolar samtidigt, det håller jag med honom om.

Men, på det hela taget är mitt intryck av debatten om Wallströms kommentarer snarare att många diskuterar det hela om hon vore den enda i världen som står upp emot Saudiarabien. Varje uns av kritik mot utrikesministern stämplas av den S-märkta ekokammaren som någon sorts mjukryggad önskan om att låta saudierna gå fria från all kritik.

Nåja. Riktigt svartvit är nu inte världen.

 

Sverige är inte det enda landet som har protesterat mot spöstraffet mot bloggaren Raif Badawi, bland andra länder och politiker som har markerat mot detta finns brittiske Philip Hammond och Tysklands Sigmar Gabriel samt kanadensiske John Baird. De har dock inte slutit upp bakom Wallström, förmodligen för att de har valt att tala på diplomatiska.

Vi kan titta snett på detta och misstänka egenintressen bakom, men däremot kan vi inte dra några slutsatser om vad som har varit mest effektivt rent konkret. Det är näppeligen Wallströms kommentar allena som har fört med sig att straffen sköts upp gång på gång. Här handlar det snarare om en massiv och bred kampanj där både diplomatiska och odiplomatiska politiker har deltagit sida vid sida med människorättsorganisationer, Desmond Tutu och Prince Charles har spelat roller. För att nämna några. I det här sammanhanget ska vi nog vara tacksamma för att soppan har många kockar.

 

Som jag ser det är det främsta skälet till att Wallström förtjänar kritik inte att hon var så väldigt odiplomatisk i sin kritik. Nej, problemet är att det är så uppenbart att hon inte var planerat odiplomatisk. Hanteringen av ärendet har – ända sedan den dag då ordet medeltida kom över Wallströms läppar – präglats av efterklokhet och ånger. Visst, hon säger att hon inte tar tillbaka något, men vi har ju ögon och öron, inte sant? Nog krälas det.

Sverige, liksom andra länder, har kritiserat Saudierna för det vederstyggliga spöstraffen mot Raif Badawi. Vi är emellertid det enda landet som har en kris. Vi är det enda landet som har en utrikesminister som sedan dess har varit ute i medierna var och varannan dag med ett nästintill vädjande tonfall. I riksdagen nyligen talade hon bara om hur avsikten aaaldrig varit att ”förödmjuka landet Saudiarabien”, att hon vill ha en respektfull dialog etc. Sedan den här affären exploderade har Wallström snarast undvikit kritik mot Saudiarabien och istället lyft fram landets internationella betydelse. I riksdagen kunde vi höra om vilket himla viktigt land detta är, hur betydelsefullt det är för Sverige samt ”att den saudiske kungen är väktare för islams två heligaste moskéer”. Lovsånger som vi förmodligen hade sluppit höra om inte någon varit lite oplanerad till att börja med.

 

Jag har inget emot frispråkighet. Gudarna ska veta att saudierna förtjänar det. Men när och om en utrikesminister väljer att lämna det diplomatiska protokollet så bör det vara genomtänkt, inte något man snubblar in i. När hon säger ”medeltida” så ska det vara ett ordval grundat i en bedömning där man redan från början har bestämt sig för att man är redo att ta konsekvenser/kostnader för detta. Och när saudierna surar och gör stor affär så ska man säga det en gång till. För att driva hem poängen.

Wallströms agerande längs vägen tyder helt enkelt inte på beslutsamhet, utan på efterklokhet och fummel. Hon har jagat arabvärldens gunst och istället lyckats med konststycket att bli fördömd av samtliga. Och när detta sker börjar hon räddhågset ”nyansera sig” och backa, samtidigt som hon nervöst skrattande försäkrar att hon inte backar. Såg ni Agenda i söndags? Såg ni hur hon konsekvent vägrade upprepa sin kritik?

Ibland, när saker blir fel, så kan man åtminstone ta sin tillflykt till det gamla goda uttrycket ”det är tanken som räknas”. Det jobbiga med den här situationen är att inte ens den manövern finns att tillgå. Man kan inte räkna tanken om den varit frånvarande genom hela processen. Tyvärr.

Arkiv