Annons

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Nya svenska gangsterrapparna Kartellen skildras i en stort uppslagen artikel i nya Rodeo. De hävdar själva att ”projektet föddes i en fängelsebunker av personer som insåg att Sverige behövde
riktig musik för att ta sig igenom tiden på isol[ering], något som kunde
ge lite motivation för de ’riktiga grabbarna'”. Medlemmarna i Kartellen sägs ha varit inblandade i en lång rad grova brott, om vilka de samlat tidningsurklipp på bandets sida på MySpace.

Utan att kunna något om de inblandade, eller för den delen särskilt mycket om svensk hip hop, är det dock ganska lätt att genomskåda stora delar av mytologin de försöker skapa.

I raptexterna
skildras den gängse synen på hur kriminalitet uppstår i världens mest generösa välfärdsstat. Det är orättvisorna. Det är på ena sidan den sedvanliga fattigdomen i det samhälle som erbjuder gratis utbildning, gratis skolmat, gratis sjukvård, bostadsbidrag, socialbidrag, arbetslöshetsförsäkring och sjukersättningar som täcker runt 80 procent av inkomstbortfallet, subventionerad lokaltrafik, regionalstöd, etableringsstöd, svenskundervisning för asylsökande samt kommunala idrottsplatser, fritidslokaler och simhallar.

Och på andra sidan ungar i villa.

”Det fanns ingen studiemotivation
för det så krävdes det trygghet och fast grund
mannen han levde i en annan planet
en annan galax där folk drack å jaga lax
villabarnen blev skjutsade till träningar
hade märkeskläder å semester varje år
blev jobbigt när han skulle berätta om sin sommar i skolan
shit fällde nästan en tår”

Varefter den unge mannen tvingas ut i en karriär som kriminell. Även i intervjusvaren levereras stundtals samma syn: ”Man väljer inte den här vägen, inte i början, man bara hamnar här, förklarar Kinesen.”

Och det är ju precis som man förväntas säga om man vill blidka den politiska klassen, terapeuterna på avdelningen, journalistkåren eller socialsekreteraren. Det är den härskande förklaringsmodellen: Stödinsatserna har varit för ringa, och inte lyckats skänka trygghet åt ungdomen, varför ytterligare stöd krävs. Man förvånas inte över att Kartellen också rappar om att den borgerliga regeringen måste bort – Alliansens syn på det egna ansvaret och på välfärdsstatens misslyckanden stämmer inte med önskemålen om möjligheter till fortsatt slarvande.

Men,
och det är här det blir intressant, när Kartellen ska tala till de egna låter det annorlunda. När de ska sätta sig i respekt hos andra kriminella betonar de tvärtom det egna valet och kännedomen om spelreglerna.

Chucky säger att ”alla tar sina chanser, sina risker. Det är man medveten om när man begår brottet.” Kinesen utvecklar ännu tydligare att ”80 procent torskar och hamnar i fängelset, men 20 procent lyckas inom
kriminalitet och lever gott. Det är inte lätt, utan mycket svårare än
att lyckas inom andra karriärer. Vi tar chansen, vi tycker det är värt
kampen.” Och Chucky betonar att en brottsling har ett fritt val: ”jag tycker inte det är fel om A går och dödar B så länge båda var med i leken. De har båda valt sina liv.” Sebbe håller med och säger att han ”har valt att leva det här livet”.

Givet att grovt
kriminella tänker just så här är det lite märkligt att kriminalpolitiken alltid vurmar för den första förklaringsmodellen, att det är synd om grabbarna som om de bara får lite terapi kommer kunna släppas ut på gatan igen som produktiva medborgare.

Vore det inte rimligt att man tog i beaktande vad de faktiskt tycker, och höjde deras insatser? Skulle de välja liv som kriminella om strafftiderna vore längre? Om svaret fortfarande är ja – ja då har samhället åtminstone goda möjligheter att hålla buset inlåst.

Arkiv