X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Polen och Sverige har utomordentligt goda bilateral förbindelser och agerar i många fall gemensamt i EU. Inte minst gäller det EU:s agerande mot det nya östeuropa – de stater, bland andra Ukraina och Vitryssland – som omfattas av det östliga partnerskapet. Som stående utanför eurosamarbetet har Sverige och Polen också ett gemensamt intresse av att försöka säkerställa att utanförländernas röster blir hörda när EU under krisens kalla stjärna stöps om.

Båda länderna har ambitionen att tillhöra EU:s kärna.

Där slutar likheterna.

Anders Borg mästrar finansministerkollegerna och håller armlängds avstånd till krisländerna. Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring andades mer av avstånd än närhet till Europa. Carl Bildt har skrivit klokt på Brännpunkt om behovet av en förnyad europadebatt och varför:

”Från svensk sida ska vi naturligtvis vara med och forma denna framtid. Det är av stor vikt att vi själva inte tar eurokrisen till intäkt för att distansera oss från Europasamarbetet, och av lika stor vikt att euroländernas ansträngningar att lösa krisen inte leder till institutionella lösningar som exkluderar Sverige och andra icke-euroländer från centrala europeiska beslut.”

Men vad innebär det konkret?

Det råder en räddhågsen tystnad som bejakar en dålig svensk tradition i förhållande till Europa – samtidigt som debatten om EU:s framtid är i full sving på andra håll. Och det finns onekligen mycket att tala om. Som att krislösningarna leder till minskad nationell suveränitet och att tendensen förstärks att EU rör sig i olika hastigheter. Tyskland vill ha ett nytt fördrag med mer politisk union. EU-kommissionens ordförande Barroso vill ha en federation.

Kort sagt, det händer något därute.

Polen förhåller sig till detta aktivt och öppet. Förra året manade premiärminister Tusk (ärkefienden) Tyskland att ta sitt ansvar för euron genom att ta ledningen. För ett par veckor sedan var utrikesminister Sikorski en av 11 EU-utrikesministrar (nej, Carl Bildt fanns inte med) som lade fram ett omfattande reformförslag med sikte på fördjupad integration. Den polska regeringen vänder sig också direkt till medborgarna, som i en lång artikel i den största dagstidningen Gazeta Wyborcza (15-16/9) med rubriken ”Mer Europa – och mer Polen i Europa”.

Här tar man bland annat upp hastighetsproblemet och konstaterar att de länder som står vid sidlinjen och bara tittar på kommer att förlora inflytande. Sedan slår man fast Polen får inte tillåta sig själv att bli marginaliserat i EU, eftersom det är en grund för landets utveckling och geopolitiska säkerhet. I artikeln varnas för fragmentering och desintegration.

Vägen framåt går – enligt artikeln – via starkare EU-institutioner  i kombination med val av ”institutionsföreståndare”, och ökad förankring i de nationella parlamenten och i EU-parlamentet.

Allt detta kan man som medborgare hålla med om – eller inte – men det bidrar till att väcka debatt om en debatt om EU som obevekligen närmar sig.

Både Sverige och Polen säger sig alltså vilja tillhöra EU:s kärna. Skillnaden är att Polen – när landet söker sin roll i EU – gör detta som ett betydligt större land och med ambitionen att göra Tyskland och Frankrike sällskap som EU:s tungviktare. Inget kan bättre åskådliggöra detta än det tal som Sikorski nyligen höll på slottet Blenheim utanför Oxford och där han läxade upp britterna för drivas av ett ”falskt medvetande” när det gäller Europa.

Men vad vill Sverige?

Arkiv