Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

25 miljarder kronor. Så stort, menade finansminister Anders Borg inför kräftskivan på Harpsund, är det så kallade reformutrymmet i kommande budget. Men det är en på tok för hög siffra, säger professor Lars Calmfors i DN, och påpekar att detta i praktiken betyder att regeringen överger överskottsmålet i svensk ekonomisk politik.

Luttrade politiknördar anar kanske ett samband mellan Anders Borgs 25 miljarder och det stundande valåret.

Faktum är att det har gjorts en del spännande svensk forskning kring frågan om hur mycket extra våra politiker spenderar när det närmar sig val. Den empiriska forskningen rör sig då ofta på kommunalvalsnivå, för att få tillräckligt stora underlag, men mycket talar väl för att det fungerar likadant på riksnivån.

För fem år sedan skrev undertecknad artikeln ”Så köper politikerna ditt stöd”, vilken refererade några forskningsrapporter om fenomenet (här med länkar):

”Hur mycket kostar en röst? Det är svårt att säga, men när det är valår spenderar i alla fall politikerna mer än annars, samtidigt som de sänker skatterna. Det visar Matz Dahlberg och Eva Mörk i Valår och den kommunala politiken (IFAU, 2008), där de granskat kommuner i Sverige och Finland under perioden 1985–2002.

Vid ett valår anställer kommunerna 0,6 fler helårsanställda per 1000 invånare, konsumerar för 630 kronor mer per capita samt har 0,05 procentenheter lägre skatt än annars. Författarna konstaterar att forskningen ger ”en antydan om att beslutsfattandet på den kommunala nivån inte är helt effektivt”, vilket väl får anses vara årets hittills bästa under­statement.

Men det förutsätter förstås att man tycker att beslutsfattandet ska vara effektivt för medborgarna och inte för politikerna själva. Det är dock inte helt självklart att politikerna resonerar så. Och det är heller inte helt självklart att väljarna bejakar effektivitet.

Per Pettersson-Lidbom beskrev i A Test of the Rational Electoral-Cycle Hypothesis (Stockholms universitet, 2003) hur nämnda budgetlek ser ut genom att mäta utfallen i kommunalvalen mellan 1974 och 1998. Han fann samma samband som ovan, men också att kommunalråd som blir omvalda spenderar mer än sådana som inte blir omvalda. Väljarna tycks alltså belöna beteendet. Året efter valet minskar sedan åter utgifterna, och skatterna höjs.

I ekonomisk teori drar man slutsatsen att duktiga politiker signalerar sin kompetens genom att göra så här under valåret, för en lekman oklart varför. Vi andra kallar det valfläsk.

Politiker använder inte budgetarna enbart för att fjäska för väljarna, tack och lov. De använder dem för att bekämpa varandra också. Pettersson-Lidbom har ­tidigare mätt skillnader mellan höger och vänster inför stundande val. I An Empirical ­Investigation of the Strategic Use of Debt (Journal of Political Economy vol 109, 2001) visade han, genom att granska kommunala maktskiften mellan 1974 och 1994, att kommuners skuldsättning inför val varierar beroende på vem som sitter vid spakarna.

Borgerliga styren som riskerar att förlora makten tenderar att bygga upp skuldberg, något de undviker om de förväntas bli omvalda.

Vänsterstyren som riskerar att röstas bort tenderar istället att sänka den kommunala skuld­nivån.

Högern tänker antagligen att de kan tvinga sina efterträdare att vara mindre expansiva i politiken om de måste betala av en massa skulder. Vänstern antar kanske att de kan locka sina efterträdare att bli mer expansiva om skulderna redan är betalda. Och så håller det på.”

Men kommer Anders Borgs 25 miljarder att ge effekt? En stor del ska gå till ett ytterligare steg i jobbskatteavdraget, alltså till påtagliga skattesänkningar för en stor och väldefinierad grupp i väljarkåren, som kanske kan förväntas ge sina röster till Alliansen. Det råder dock vissa oklarheter om hur så kallad plånboksröstning faktiskt går till.

Selfish and Prospective: Theory and Evidence of Pocketbook Voting (IFN, 2008) beskriver Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara reaktionen på maxtaxan i barnomsorgen i valet 1998. De finner tydligt stöd för att småbarnsföräldrar attraherades av Socialdemokraternas vallöfte om maxtaxan.

Men de finner också att det är själva löftet som drar väljare, och inte genomförandet. När reformen väl är på plats går väljarna vidare.

Och det är ju något att fundera på.

Känner läsekretsen till annan, kanske nyare, svensk forskning om väljares och politikers beteenden under valcyklerna? Tips mottages tacksamt i kommentarsfältet.

Arkiv