X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Apropå den bloggpost jag skrev tidigare i dag om Fru Gårman fick jag ett mail från en läsare som tyckte att jag missar den stora bilden. Naturligtvis, menar brevskrivaren, gör inte nya vägskyltar Sverige ”jämställt i ett nafs”, men han menar ändå att man bör ha ”kunskap och ork att tänka lite längre, att se genusmekanikerna, att fundera över normskapande och dess betydelse för ett samhälle”.

Och se, jag hade lite ork kvar i bakfickan, så jag ägnade en stund åt att fundera över normskapandet och kom fram till ungefär det här. Enligt Nationalencyklopedins förklaring betyder ordet ”norm” något som är: Det ”normala” eller godtagna beteendet i t.ex. en social grupp.

Det är väl ungefär så som vi alla förstår begreppet. Men därefter verkar min och många andras syn skilja sig åt. För medan många andra verkar anse att normbrytande är en statlig uppgift så tänker jag att normbrytande i statlig regi är ett rätt meningslöst företag.

Normerna är ju skapade och inbyggda i något större. Normerna har förstahandskontrakt och majoriteten är dess hyresvärd. Staten må prata vitt och brett om att värna marginalerna och minoriteterna, men den kommer aldrig kunna göra några verkliga normbrott. I alla fall inte sådana som skulle kunna reta statens chef – majoriteten.

Nej, normer är i första hand något som finns mellan människor. Därför är det också människor som måste överraska varandra genom att ”begå normbrott” – ogenerat och i fullt i dagsljus.

Dessvärre har civilsamhället gått och blivit en lat och sorglig sälle. Förorättade av världen kräver vi att staten curlar vår livsbana fri från hindrande normer, utan att för ett ögonblick fundera på om det inte skulle göra dubbelt så stor nytta om vi lyfte på benen och helt sonika klev över dem.

Det må vara en tjatig vinkel från högerhåll – detta tjat om individers ansvar och civilsamhällets fördelar. Men om det är någon gång som staten är helt fel spelare så är det i det här.

Staten är helt enkelt ingen trovärdig normbrytare. Staten är inte avantgardet och ska heller inte vara det. Den kan låtsas, till exempel genom att smälla upp skyltar med Fru Gårman, men bara för att detta är harmlöst, okontroversiellt och för att den i sin väljartillvända slösaktighet kan tillåta sig att tänka att ”Det går ju bara på några miljoner hit eller dit”.

—-

Serveretur är för övrigt en ny vinjett på Ledarbloggen under vilken du hittar funderingar som föranletts av läsarnas mail till oss. Helt enkelt, vi skriver, ni hör av er och vi funderar ett varv till.

Arkiv